Startpunkt: STF Fjällstuga Pieskehaure
Slutpunkt: STF Fjällstuga Pieskehaure (Dagstur till glaciären Sálajiegŋa)
Datum: 6 augusti
Sträcka: ca 15 km
Groupie vid Sálajiegŋa
Morgonförberedelser
I natt när vi hade somnat kom det in en grupp människor – och hundar – i stugan, så vi vaknar till. Det visar sig att det är en grupp samiska renskötare som är här på arbete. Ingen fara att vi blev väckta, idag ska vi inte vandra vidare utan gå på dagstur, så vi behöver inte plocka ihop våra grejer. När vi vaknar är det lite grått väder så vi skyndar oss inte upp utan ligger kvar och läser en stund. När vi sedan går upp gör vi frukost och pratar med de andra turisterna. Manfred ska precis som vi gå upp till Sálajiegŋa idag, och det äldre paret ska gå in till Norge mot Sulitjelma. De kommer därifrån att fortsätta till Stáloluokta, men genom att gå via Norge kan de bo i stugor hela vägen.
Mot isen
När vi är klara ger vi oss iväg. Idag ska vi gå upp till Sálajiegŋa, Sveriges största glaciär, som man kan se härifrån stugan. Vi börjar med att gå ner till Varvvekjåhkå som vi passerar på en hängbro. På andra sidan bron står en sån där stolpe, målad i alla möjliga färger, som vi såg för två år sedan i Padjelanta. Vad är det för något? Efter att vi passerat bron följer vi Nordkalottleden någon kilometer norrut. Den går över ett platt och ganska blött område, det växer lite hjortron här och där som vi kan knipa åt oss på vägen. Till vänster ligger det stora deltalandskapet Lájrosläddo som bildas där vattendragen Lájrrojåhkå och Labbájåhkå flyter ihop. De båda jåkkarna för med sig glaciärslam från Sulitelmas stora glaciärer som sedimenterar på den här platsen. Ett stort platt deltalandskap, övervuxet av videsnår, där småjokkar slingrar sig fram på sin väg mot Pieskehaure.
Broplats
Efter någon kilometer kommer vi till ett stigskilje. Vi lämnar Nordkalottleden och slår in på den vänstra stigen som leder till Mávas eller in i Norge. Vi ska bara gå en kort bit på denna led innan vi ska vika av mot Sálajiegŋa. Snart kommer vi till en jåkk som har ett markerat vadställe på fjällkartan. Vadet är enkelt, vi kommer över genom att gå på stenar i det porlande vattnet. En liten uppförsbacke och sedan är vi framme vid bron över Labbájåhkå. En vacker plats. Det grumliga glaciärvattnet kastar sig brusande fram i en klippkanjon. Vi går ut på klipporna och njuter av utsikten söderut: det stora platta deltalandskapet framför Pieskehaure, med vackra fjäll i fonden.
Ledlöst
När vi står här och fotograferar och har oss kommer Manfred ikapp oss. Han ska också gå upp mot Sálajiegŋa, men han tycker att vi går lite fort så han föredrar att gå ensam i sin egen takt. Vi passerar bron över Labbájåhkå. Direkt efter bron kommer vi fram till nästa bro, över den glaciärslammiga jåkken Lájrrojåhkå, men den går vi inte över utan viker av från stigen, norrut. Vi ska gå till Sálajiegŋa genom dalen Lájrrovágge på den östra sidan om jåkken. (Man kan även gå på västsidan, men då kommer man inte hela vägen fram till glaciären eftersom det är en stor smältvattensjö i vägen.) Nu går vi ledlöst, över mjuk, grön rished.
Lájrrovágge
Till en början går vår vandring över ett öppet platåliknande landskap, men snart kommer vi in mellan de avrundade bergen Labbá och Lájrro. Vi har nu kommit in i Lájrrovágge. Ordet lájrro betyder lera på samiska och platsen har fått sitt namn från jåkken som är alldeles mjölkvit av glaciärslam. Lájrrovágge är en trevlig liten dal att vandra i. Landskapet är mjukt avrundat, grönt och vackert. Vi vandrar på lättgången rished och längs jåkken finns ibland små sandstränder och ibland avslipade klippor. Vackra tältplatser finns här många, så hit återvänder vi nog någon gång. Så småningom kommer vi fram till ett sel där jåkken delat upp sig i många mindre fåror. Här stannar vi för lunchpaus.
Morän
Vi har en uppförsbacke framför oss som spärrar utsikten mot Sálajiegŋa som vi nu ska gå upp för. När vi kommit upp för backen får vi syn på isen igen, men framför denna breder ett stort, stenigt månlandskap ut sig. Glaciärisen bredde ut sig över ett mycket större område för hundra år sedan, men klimatförändringar har gjort att alla Sveriges glaciärer minskat mycket i storlek. Det här området som tidigare låg under isen är full av stenar och block i olika storlekar och här och där går klippan i dagen som slipats alldeles slät av isens tyngd. Vi väljer att vinna höjd så vi tar en väg en bit ifrån jåkken för att komma till glaciären. Här är det jobbigare vandring, men vi har hela tiden den blåskimrande glaciären framför oss.
Sálajiegŋa
Till slut kommer vi fram till glaciären. Där vi kommer fram har vi jåkken och en smältvattensjö mellan oss och isen, som slutar i en hög kant rakt ner i vattnet. I den här kanten kan man verkligen se hur glaciären skimrar i blått. Jåkkens vatten kommer ut från en stor öppning i glaciärisen. På grund av de lågt liggande molnen ser vi inte så långt ut på isen och så mycket av Sulitelmas toppar, men det är vackert och mäktigt. Vi går upp till öster om glaciärporten och här kan vi också gå upp på isen. Den är närmast smutsig av lera och infruset grus gör att den inte är halkig att gå på. Det är en storslagen känsla att ha den stora ismassan under fötterna. Vi stannar en stund här för att titta på isen och omgivningarna innan det blir dags att gå tillbaka.
Tillbakaväg
Nu väljer vi att vandra längre ner, närmare jåkken. Annars går vi tillbaka samma väg som vi kom hit. Vi stannar halvvägs på några klippor vid jåkken för att fika. När vi kommer närmare broarna är marken lite fuktigare och här växer det hjortron. Det finns ganska mycket mogna bär, så vi stannar en stund och plockar en vattenflaska full. Det blir gott till efterrätt i kväll.
Hemma igen
När vi kommer hem till Pieskehaurestugan sitter en av samerna utanför huset och hugger till en vandringsstav. Han berättar att de andra renskötarna är ute och jobbar, men han har fått ont i knäna och måste hålla sig stilla. Vi går till vedboden och fixar ved till bastun som vi sedan startar samt bär upp vatten från jåkken. Medan vi väntar på att bastun ska bli varm går vi ner till jåkken för att fiska. Vid brofästet finns en bra klippa att stå på och det strömmande vattnet under klippan är flera meter djup. Och under sker! Christophe fångar en fin öring som är tillräckligt stor för att sparas.
Kväll på stugan
När vi inser att vi inte kommer få någon mer fisk går vi upp till stugan för att rensa och tillaga fisken. Manfred och samen är tillbaka, och vi kan bjuda dem och oss själva på förrätt i form av nyfångad öring, precis som vi blev bjudna på nyfångad fisk i en norsk fjällhytte under vår Gröna Bandet-vandring. Efter det bastar vi i sällskap med den samiska killen. Han berättar att de är ute och undersöker det här området runt Sulitelma som de inte använder så mycket just nu, men de funderar på att utnyttja det mer. När vi är klara är det dags för lite middag innan vi kryper till kojs. Det har varit en fantastiskt fin och händelserik dag.
Senaste kommentarer