Startpunkt: Ruonasvágge
Slutpunkt: Vállevárre, vid tjärn på platån under toppen 1 385
Datum: 5 augusti
Sträcka: 15 km + 1 km

 

< Till dag 9
Till dag 11 >

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2014-08-05 15:18:08.GPX”]

Morgon dag 10

Grå morgon, dag 10

 

Upp på platån

Idag är det sista ”riktiga” vandringsdagen, då vi ska ta oss igenom Vállevágge till platån på Vállevárre; imorgon går vi bara ner till Kvikkjokk. När vi vaknar är det mulet. Precis när det är dags att ge sig iväg börjar det regna, så det är bara att dra på sig regnkläderna. Nu har vi ju sovit nere i en dal, vilket innebär att det börjar med en uppförsbacke upp på platån under Tarrekaise. Den ser brant och jobbig ut nerifrån, men visar sig vara helt ok. Efter 100 meters stigning har regnet avtagit och vi kan plocka av oss skalkläderna vilket också underlättar (inte lika varmt). Men det är fortsatt mulet, fuktigt och rått. När vi kommer upp på platån behöver vi ta oss över jåkken som kommer ner från Málmmatjåhkkå. Igår när vi var uppe på Ruonas kunde vi se att den i vissa partier rinner genom en ravin med klippiga kanter. Vi har sett ut ett ställe lite högre upp, strax efter att den kommer ut från under ett snöfält där det såg bra ut att ta sig över. Vi letar rätt på den platsen, som också är markerad med ett jättestort röse. Här går det enkelt att ta sig över utan att behöva ta av sig kängorna.

 

Brandrök

Här uppe på platån är det stenigt och blockigt vilket gör att vi går runt i lite kringelikrokar för att slippa gå på så mycket sten som vi kan. Häruppe, i närheten av några tjärnar, skriver Grundsten att det går att hitta acceptabel tältmark. Det gör det nog också, men vi är ändå glada att vi stannade på vår fantastiska tältplats nere i Ruonasvágge. Mysighetsfaktorn tas också ner något av det gråa och fuktiga vädret med låga moln. I sista uppförsbacken upp till Vállevágges mynning blir marken mer klippig och vi får kliva på stora trappsteg som vatten strilar fram över. Bäst att gå försiktigt så att vi inte halkar. Här i uppförsbacken börjar vi också känna att det luktar svagt av brandrök. Vad är detta? Brinner skogen i någon närbelägen dal? Har röken från en fjällstuga på andra sidan Tarrekaise letat sig över berget? Vi kan bara spekulera.

 

In i Vállevágge

Så kommer vi upp till dalmynningen. Passpunkten här ligger på lite drygt 1 100 möh, så det blir vandringens högsta punkt om vi bortser från toppturerna. På den här platsen är blocken ganska små och runda, som vid havet. Det är lustigt vilken skillnad det kan vara på olika stenblock. Här ungefär börjar också Vallebäcken som rinner hela vägen genom Vállevágge innan den rinner ut i Tarraätno strax väster om Kvikkjokk. Det rinner vatten och skvalar överallt, nästan i hela dalen som är ganska smal. Vi stannar till vid några större stenblock där vi kan sitta och käka lite nötter och titta ut över omgivningarna: De låga molnen som glider tyst genom den smala böjda dalen och alla stenar gör att det platsen får en ödesmättad stämning.

 

I dalen

Efter fikapausen fortsätter vi ner genom dalen. Blocken blir genast lite större, men vi har läst oss till att söka oss närmare jåkken där det finns mer stenfria partier att gå på. Här och var finns det till och med små otydliga stigar att följa. Bergväggarna stiger brant upp åt på båda sidorna om oss, Vallespiken till vänster och Tarrekaises toppar till höger. Inte för att vi ser några toppar. Vi fortsätter fram genom den steniga långsmala dalen. När vi kommer fram till en utskjutande, åsliknande landskapsformation är det dags att stanna för lunch. Idag är det återigen dags för en av våra ”snabbmiddagar” som vi behöver äta upp innan resan är slut: Couscous med fetaost och torkad aprikos. Fetaost är mycket enkelt att torka i tunna skivor, den blir hård och mycket smakrik. Denna anrättning som vi hittat i Fjällmat är lättillagad, bara att hälla på kokande vatten och vänta i fem minuter. Mättande och gott!

 

Upp igen

Efter lunchen tar vi oss upp på åsen. Vallebäcken rinner genom en djup kanjon i slutet av Vállevágge och därför kan vi inte fortsätta att gå nere vid jåkken, utan vi håller höjd efter åsen. Det är fortfarande ganska stenigt så det blir ansträngande att skråa längs den ganska branta dalsidan. Därför börjar vi så småningom gå snett uppför, upp mot krönet till platån på Vállevárre som är vårt mål för dagen. Det blir mycket skönare att gå i uppförsbacke, och dessutom blir marken mer gräsig här vilket gör det betydligt enklare. Två vattendrag måste vi korsa på vägen upp. Den första bäcken är helt snötäckt hela vägen uppifrån och så långt ner vi kan se, så den känns ganska trygg att korsa. Den andra bäcken måste vi passera på snöbrygga ganska nära där jåkken kommer fram under snön, längre ner är det för brant så det är inget alternativ. Det känns lite osäkert men allt går bra. Christophe passar på att ta kort på snön som hänger ner längs ravinkanten och under tiden ser Emil ett lustigt fågelskådespel. En liten måsliknande fågel (kanske en fjällabb?) flyger skrikande och jagar en stor örn. Vad har egentligen hänt. Örnen flyger upp mot bergstoppen och då ger sig den mindre fågeln.

 

Vállevárre

Snart kommer vi upp till krönet och platån uppe på Vállevárre breder ut sig framför oss. Härlig hedmark och lätt nedför hela vägen till tjärnarna där vi tänkt slå läger. Det blir en skön vandring sista biten. På ett ställe sitter ett fjällabbpar på en liten kulle. När vi närmar oss gör de sina karaktäristiska flyganfall mot oss, de har nog en unge i närheten. Väl framme vid tjärnarna är det inga problem att hitta en fin tältplats, med fin utsikt mot Vallespikens lägre topp som härifrån ser mycket spetsig ut. Vi gör oss lite fika, sen kommer det en skur så vi kastar oss in i tältet där vi roar oss med att lösa korsord en stund. När regnet slutat drar molnen bort och vi får en mycket vacker kväll. Det blir en fin sista tältkväll för den här sommaren. Vi tar en liten promenad bort till Vallebäckens kanjon som här är mycket djup och imponerande. När vi kommer tillbaka är det dags för middag: Renskav. Med en efterrättsklassiker: citronfromage! Det är lugnt och stilla, vinden har lagt sig, och solen håller på att gå ned. Vi tar en tidig kväll och ställer klockan för första gången på den här vandringen, imorgon ska vi försöka komma med 10-båten till Kvikkjokk.

 

%d bloggare gillar detta: