Startpunkt: Sammanflödet av Šielmmánjira och Čeavččanjira
Slutpunkt: STF Sälka fjällstuga
Datum: 20/7 2017
Sträcka: 15 km + ca 7 km kvällstur

< Till dag 2
Till dag 4 >

[sgpx gpx=”/wp-content/uploads/gpx/2017-07-20.gpx”]

Sielmmanjira

Selfie vid Sielmmanjira

En morgonbacke

När vi vaknar är det mulet, men uppehåll. Det är skönt när vi kanske ska få pulsa flera kilometer i snö genom Tjäktjapasset för att komma till dalen Tjäktjavagge på andra sidan, och så småningom nå dagens slutmål Sälka. Efter att vi har klarat av morgonrutinerna är det dags att ta backen upp till Tjäktjastugan. Det är ungefär 100 höjdmeter på en kilometer, så det är en rejäl backe såhär på morgonkvisten. Alldeles i början av backen hittar vi en liten tygpåse med något som ser ut som hundgodis i. Då påsen ser nytappad ut och vi har sett ett sällskap passera så tar vi den med, kanske är den deras?  När vi tagit oss upp hela vägen upp för backen där man viker av från leden för att gå över bäcken för att komma till stugan träffar vi på en del av gruppen. Det är mycket riktigt deras påse, de blir glada (inte minst hunden).

Lagom mycket snö

Efter Tjäktjastugan följer ett par kilometer fram till passet som går i en ganska trång dal. Den är karg och stenig, men ganska flack. Det var här vi har blivit varnade att det ligger kvar mycket snö, men det verkar ha smält på bra, för det är helt okej. Visst ligger det fläckvis kvar snöfält, men det är många som har gått före oss, så det finns en tydlig led att följa och det blir inget snöpulsande. Den sista kilometern fram till passet är i stort sett helt snötäckt. Solen tittar fram och det blir väldigt vackert i snön, solglasögonen åker på för att vi inte ska bli bländade. Sista biten upp till själva passet är det en liten backe igen, men den tar vi utan några större svårigheter.

Tjäktjapasset

Uppe vid Tjäktjapasset som är Kungsledens högsta punkt (ca 1 150 möh) ligger en liten raststuga. Från passet har man fin sikt norrut, men för att få utblick söderut behöver man gå fram en liten bit.  Vi bestämmer oss för att ta en fikapaus framme vid meditationsplatsen, som ligger där man får utsikt över Tjäktjavagge. Därför går Christophe och fotar lite i bakåtriktningen först, innan vi går ner litegrann. Vi hittar en liten dälpa att sitta och mysa i i solskenet och gör oss lite kaffe. Fika och utsikt i finväder uppe i fjällen, det är livet. När fikastunden är över är det dags att ta den branta backen ner i dalen på andra sidan passet. Nedstigningen underlättas av snöfälten som man kan använda för att glida ner på kängorna.

Ett fall

Nere i dalbottnen är snön mestadels smält, men marken är mycket vattensjuk och lerig, dessutom är det stenigt här i början av Tjäktjavagge. Plötsligt snubblar Emil på en sten, tappar balansen och faller handlöst framåt. Han slår i ett knä, skrapar sig på händerna och slår upp ett jack i pannan. Efter lite inspektion kan vi konstatera att allt sitter kvar och att det inte är några större skador så vi letar rätt på lite rinnande vatten för att tvätta såren och plåstra om där det behövs. Dessutom har kläderna blivit leriga och det har gått hål på skalbyxorna, som får lagas med lite silvertejp senare.

Sälka

Efter detta lämnar vi leden för en liten stund och går lite free-style vidare. Det är ingen risk att gå vilse här i denna mycket tydliga dal. Det är höga vackra berg på bägge sidor om dalen och i solskenet glittrar bergssidorna i olika nyanser av grått och grönt. Efter ungefär en halvmil med trevlig vandring i småkuperad terräng är vi framme i Sälka, som är något av en favoritstuga för oss, redan från vår allra första fjällvandring. Vi installerar oss, i natt sover vi inne. Vi har förköpt några stugnätter och eftersom vi inte riktigt vet var vi kommer att sova får vi utnyttja stugnätterna tidigt. Annars är tältplatserna vid Sälka mycket bra, kanske de allra bästa vi en stugplats. Vi äter lunch, sen är det dags för en kvällstur.

Sockertoppen

Här från Sälka har man ett mycket bra utgångsläge för att bestiga toppen Reaiddánjunni (1 398 möh) eller Sockertoppen som den också brukar kallas på grund av sin form. Den står som en vattendelare mellan dalarna Tjäktjavagge och Stuor Reaiddávággi. Vi har varit inne på att vandra upp där tidigare, men väder och annat har hamnat i vägen. Men nu är det dags. Till att börja med är det en ganska beskedlig lutning och gräsigt och trevligt underlag att vandra på. När vi kommer närmare blir det både brantare och blockigare, det blir riktigt ansträngande. Vi får leta oss fram för att hitta en bra väg upp. Väl uppe belönas vi av en fantastisk utsikt åt alla håll, i den stora breda Tjäktjavagge åt nordväst och sydöst och även in i Stuor Reaiddávággi åt nordöst. Vi kan återigen konstatera att våren kommit sent, det är mycket snö i dalar och på toppar och Reaiddájávrri i dalens mitt är fortfarande istäckt mitt i juli.

Kväll i Sälka

När vi känner oss färdiga på toppen börjar vandringen tillbaka. Det går lättare med alla snöfälten som vi kan utnyttja och vi kommer snabbt ner för de brantaste partierna. Då återstår bara lite trivsam vandring tillbaka till fjällstugan. I Sälka på kvällen är det bastu som gäller. Här ligger en av fjällvärldens bästa fjällbastur, och det tycker inte bara vi utan även Henrik Harr som har skrivit boken Fjällbastu. En av fördelarna med bastun här i Sälka är den förtjusande utsikten genom bastufönstret. Och ett härligt dopp i fjällbäcken utanför är inte heller helt fel. Efter en lång och trivsam bastustund är det dags för oss att krypa ner i sängarna och ta kvällen.

 

%d bloggare gillar detta: