Startpunkt: STF vandrarhem, Åre Torg
Slutpunkt: Lill-Rörsvallen, Kallsjön
Datum: 27 juni
Sträcka: 26 km

 

< Till dag 11
Till dag 13 >

Morgon på Åreskutan

Morgon på Åreskutan

 

Hej då Åre!

Vi går upp och gör oss i ordning. Det är dags för en ny vandringsdag, efter en dags vila här i Åre. Idag är vi helt inställda på att gå upp på Åreskutan, men hur blir vädret? Efter hotellfrukost och städning av rummet går vi till receptionen för att säga hej då och lämna ifrån oss lite knäckebröd och soppulver som vi fått över från etapp 1. Däremot vill de inte ta emot våra tomma gasbehållare, så vi får börja dagen med att gå till macken för att lämna in dem där. Macken ligger där en stig upp på berget börjar, vi börjar uppstigningen. Vädret är mycket dimmigt och fuktigt och det verkar inte lovande för en fin utsikt. Men vi har en reservplan. Det finns en led som går runt Åreskutan, men vi behöver fortfarande gå upp en bit. När vi kommer till den plats där stigen upp mot toppen och stigen som går runt skiljer sig bestämmer vi oss för att vi skippar att gå upp på toppen.  Vi kommer ändå inte att se något, och det kommer bli jobbigt med våra nypåfyllda ryggsäckar. Det finns visserligen en våffelstuga uppe på toppen, men det känns inte som att ansträngningen är värd en våffla utan utsikt.

 

Dimmigt

Vi kommer fortfarande upp så högt att vi är ovanför trädgränsen, men det är såpass dimmigt att vi bara ser precis intill oss. Tur att vi går på en liten väg, så att vi lätt hittar. Efter ett tag anar vi att vi går vid kanten av en sjö, och då vet vi att vi snart är framme vid ett vindskydd, där vi tänkt ta vår första paus. Vi spanar in i dimman och lyckas lokalisera vindskyddet. Här stannar vi och vilar en liten stund, innan det är dags att fortsätta. Nu fortsätter leden bort från den lilla vägen och går på en stig. Det är fortfarande dimmigt, men inte riktigt lika tjockt som förut. Vid lunchtid kommer vi fram till nästa lilla vindskydd. Det ser ut som en liten hydda, och för att komma in i vindskyddet får man öppna en lucka i taket. Det känns lite instängt, så vi sätter oss utanför för att laga vår lunch. Dimman kommer och går under lunchen, men vi är glada att vi inte gav oss upp mot toppen, som vi inte har sett på hela dagen.

 

Bielkes gruva

Efter lunch fortsätter vi vandringen runt Åreskutan. Så småningom kommer vi fram till Bielkes gruva. Här bröt man kopparmalm under 1700- och 1800-talet, och här kan man se spåren efter gruvdriften. Dels ligger det stora högar med sten som forslades ut från  gruvorna, dels kan man se ingångarna in i gruvan. Det är förstås avspärrat med staket för att man inte ska trilla ner och göra sig illa, men man får ändå en bra översikt av området. Det finns också en skylt med iinformation om gruvan och gruvdriften i området. När vi har tittat färdigt fortsätter vi på traktorvägen ner till Huså. Här och där finns ytterligare information om gruvdriften, bland annat kan man gå några meter från vägen för att se resterna efter konsthuset där det fanns ett vattenhjul. Detta användes för att utnyttja vattenkraften från bäcken som rinner förbi området för att pumpa ur vatten ur gruvan via en så kallad konstgång eller stånggång. När vi går där på vägen möter vi en man på fyrhjuling. Han håller på och samlar in mossa i skogen. Vi läser på fyrhjulingen att han har kurser i ”bushcraft” och vi går sedan och funderar på vad kursdeltagarna ska göra med mossan.

 

Huså herrgård

Till slut kommer vi ner till Huså. Under gruvtiden smälte man kopparmalmen här i orten, som på den tiden var Jämtlands största ort. När vi går igenom byn idag märks det inte så mycket av detta, utan det är en ganska sömnig by. Men det finns minnen från storhetstiden, som den tjusiga herrgården som ligger här. Vi vet att det finns en servering här, eftersom tanterna var här förra året, så vi letar oss fram till herrgården, som fortfarande är öppen, enligt en skylt utanför huvudentrén. När vi öppnar dörren känns det dock väldigt öde. Men vi smyger oss in, och hittar fram till serveringen. Här blir vi mötta av en trevlig tjej som visar sig vara belgiska. Hon har börjat driva caféet här på herrgården i år. Egentligen stänger caféet så här dags, men vi får köpa både kaffe och våffla, cafétjejen ska vara kvar längre i kväll, så vi har tur. Förutom att driva café säljer hon också skärbrädor som hennes make tillverkat. De är väldigt vackra, så när vi väntar på att fikat ska bli klart passar vi på att kika på dessa. Och sen kommer våfflorna in. Oj vad gott det är. Vi behövde inte gå upp på Åreskutans topp för att få en våffla. Mysigt är det också här, fina kaffekoppar och vita linnedukar. Efter fikat tittar vi runt i herrgårdshuset, och sedan går vi in på det lilla gruvmuseet och på mineralmuseet, som ligger i varsin flygel av herrgårdsbyggnaden. På gruvmuseet får man lära sig mycket om gruvdriften här i området. Mineralmuseet är en samling av massa olika vackra stenar som en privatsamlare har skänkt till Huså bygdeförening, för att de ska visa samlingen för allmänheten.

 

Kallsjön

När vi har tittat klart går vi in och säger hej då till den trevliga cafétjejen innan vi fortsätter in på den långa vägen längs Kallsjön. Vår ursprungsplan var att vi skulle gå till Huså idag, men det känns lite svårt att sova här i byn, och vi har lite krafter kvar, så därför bestämmer vi oss för att gå några kilometer extra. Vi hade nog väntat oss att det skulle bli lite trevligt att gå längs med sjökanten, men vägen går en bit från sjön, som man bara kan ana genom den täta skogen. Vi går och går och hoppas på att vid något tillfälle komma intill stranden. När det inte blir så bestämmer vi oss till slut för att braka igenom skogen ner till sjön. Själva stranden består av fint grus som inte går att tälta på, så vi får leta i skogskanten. Det är inte så lätt att hitta något ställe att slå upp tältet på, men till slut hittar vi en acceptabel plats där vi slår läger. Det är väldigt vackert här vi sjön, men vi blir väldigt störda av svärmar av små små flugor som kryper omkring på oss och bits. Usch! Myggnäten som vi har med oss åker på, men de hjälper inte, eftersom de små svidknotten kommer igenom maskorna som är lite för stora. Vi går runt och viftar samtidigt som vi äter middag, ingen lugn och ro. Vi startar en liten eld för att försöka skrämma insekterna på flykten. Det är lite mysigt en stund, men så börjar det regna plötsligt och vi kastar oss in i tältet.

 

%d bloggare gillar detta: