Nu har vi tagit oss i mål i Treriksröset, och har åkt tillbaka till vardagen hemma i Karlstad. Vår sista etapp blev en riktigt fin fjällvandring genom Norge. Etappens längd var 172 km som vi gick på 9 dagar. På denna etapp har vi alltså haft gott om tid, och vi har flera gånger kommit fram till vårt dagsetappmål redan vid lunchtid. Vi lämnade den folkrika Kungsleden bakom oss, och slog istället in på den mer sällan besökta Nordkalottleden. Här är 10 saker vi minns från etapp 6:

 

1. Ja, vi elsker dette landet

För att ta oss från Abisko till Treriksröset har vi vandrat på Nordkalottleden. Denna led är ungefär 80 mil i sin helhet, passerar Sverige, Finland och Norge och går från Kautokeino i norra Norge till Kvikkjokk i Sverige eller Sulitjelma i Norge. Egentligen anslöt vi till Nordkalottleden redan under etapp 5, eftersom Nordkalottleden går längs med Kungsleden mellan Sälkastugorna och Abisko. Under denna etapp har vi till största delen vandrat inne på den norska sidan. Det märks inte så stor skillnad på naturen, men ledmarkeringar är annorlunda (röd färg istället för orange på träd och rösen), skyltar, broar och stugor, man ser den norska flaggan istället för den svenska. Sen pratar ju folk norska med oss också, men det vänjde vi oss vid efter några dagar. En kväll fick vi till och med höra tre verser av den norska nationalsången, framfört i tre stämmor av medlemmar av Troms Turlag. Inte illa!

fjellvett

 

2. Vildmark

Denna etapp tog oss ut i vildmarken igen, efter att ha vandrat två etapper på Kungsleden. Här på Nordkalottleden är det inte lika många människor som går, vilket innebär att stigarna inte är lika upptrampade. Det är dessutom mindre spångar, vilket gör att det finns en del blöta eller blockiga partier man får ta sig igenom. Ledmarkeringarna sitter inte heller lika tätt, vilket gör att man på ett annat sätt får finna sin egen väg. Samtidigt är leden dragen genom ett mycket vackert landskap. Allt tillsammans gör att det här har känts som riktigt riktig fjällvandring.

Norsk vildmark

 

3. Hyttetur

Under vår sista etapp har vi verkligen haft semester. Dels har vi gått jämförelsevis korta sträckor (den enda etapp där medelsträckan var under 2 mil per dag), dels har vi mestadels bott inne i de fina norska hytterna som ligger på lagom dagsetappsavstånd från varandra. I Norge är hyttesystemet mycket mer utbyggt än i Sverige, i Norge finns över 400 hytter, vilket kan jämföras med de knappt 50 fjällstugor som finns i de svenska fjällen. De norska hytterna är (oftast) självbetjänade, medan det i de svenska fjällstugorna finns en värd som tar emot gäster och sköter ruljansen. I Norge sköts hytterna av lokala DNT-föreningar (DNT = Den Norske Turistforening) och på den sträckning av Nordkalottleden som vi vandrat är det Troms Turlag som har hand om hytterna. Det finns en ansvarig person för varje stuga, och någon eller några gånger om året åker de till stugan och utför reparationsarbeten, gör storstädningar och så vidare i ”sin” hytte. Detta kallas för dugnad. Vi tyckte att de norska hytterna var mycket välskötta, och med hög standard. Vid de flesta hyttplatserna fanns det en ny stuga, som verkligen var nybyggd. Vid Dærtahytta fanns det till exempel en hytte som var byggd under vintern och som invigdes i juni.

Daertahytta

 

4. Broar

De norska broarna har varit ett kapitel för sig under vår sista etapp. En av anledningarna är att det finns betydligt färre broar här än längs Kungsleden, vilket innebär att man får ta sig över jåkkarna på annat sätt. Ofta har man kunnat gå över på stenar, vilket vi kunde göra vid det mycket breda vadstället över Skáktárjohka, men vid något tillfälle har vi också fått genomföra ett enklare vad. Det har inte varit så mycket vatten i jåkkarna nu på slutet av sommaren, så dessa övergångar har varit ganska enkla, men vi misstänker att det kan bli svårare vid högre vattenstånd. De broar som faktiskt finns högre och smalare än de broar vi är vana vid, och ofta tillverkade av trä istället för metall. Vid några tillfällen har det känts lite läskigt att gå över dessa broar, och en bro som vi särskilt kommer minnas är bron över Iselva, där man måste klättra upp på en stege för att komma till den smala rangliga bron, utan något ordentligt räcke, som gungar många meter över den forsande älven. Det sög i magen, men vi tog oss över!

Bron över Iselva

 

5. Riksrösen

Vi har passerat riksgränsen vid några tillfällen, och har gått förbi några riksrösen. Första riksröset vi gick förbi var riksröse 272, som ligger ungefär 1,5 km norr om Pålnoviken i västra änden av Torneträsk. Röset uppfördes på 1700-talet när Adolf Fredrik var kung av Sverige, och hans monogram finns därför på stenen i toppen. Gränsröset ligger på vattendelaren, eftersom det var vattendelaren som bestämde var gränsen skulle gå mellan Sverige och Norge i Lappland, men det ligger trots detta inte på så hög höjd utan är det riksröse som ligger lägst i norra Lappland. Nästa gång vi passerade riksgränsen var när vi gick tillbaka in i Sverige cirka 6 km sydväst om Pältsastugan. Här går inte leden vid något riksröse, men det fanns en liten skylt som markerade gränsen. Intressant nog var inte skylten placerad på själva leden, utan ett tjugotal meter därifrån. I området är riksgränsen markerad med rösen som ligger på flera toppar i Moskkugáisimassivet, som alltså ligger precis på gränsen mellan Sverige och Norge. Ett av dessa riksrösen, som alltså också är toppröse, kunde man se från Pältsastugan. De sista riksrösena vi stötte på låg förstås vid Treriksröset. Här finns förutom det stora röset som markerar gränsen mellan Sverige, Finland och Norge också andra riksrösen, ett som markerar gränsen mellan Sverige och Finland, och ett mellan Finland och Norge. Mellan Norge och Sverige är det här en sjö, så det behövs inget röse.

Riksröset Pålnoviken

 

6. Historia

Under denna etapp har vi gått förbi några platser som har en intressant historia. Första dagsetappen gick längs med rallarvägen. Denna väg användes när man byggde järnvägen Malmbanan mellan Kiruna och Narvik 1898-1902. Man använde vägen för att transportera material till järnvägsbygget. Längs rallarvägen anlade man tillfälliga samhällen där arbetarna bodde under arbetet. En sådan plats är Tornehamn, där det som namnet antyder fanns en hamn för transporter på Torneträsk. Här finns numera en liten kyrkogård man kan besöka, första graven kommer från 1899. Några av de döda dog i olyckor i arbetet, men de flesta som vilar på kyrkogården dog i en tyfusepidemi. Vid kyrkogården finns också information om en legendarisk person: Kockan Svarta Björn. Lite senare samma dag gick vi förbi Pålnoviken. Här ligger en liten obemannad STF-stuga och cirka 1 km norr om stugan finns en befästning från andra världskriget. Det finns en hel del sådana befästningar i området, eftersom Sverige fruktade en invasion från Tyskland via Norge för att säkra järnmalmstransporterna från Kiruna. Från befästningen har man fantastisk fin utsikt in mot Norge och mot riksröse 272. Vår sista natt tillbringade vi i Pältsastugan, som också har en intressant krigshistoria. Den gamla stugan fungerade nämligen som en av fyra så kallade Sepal-baser, baser för den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Pältsastugan var Sepal 1 och hade kodnamnet Måns. Här bodde norska motståndsmän, och man förvarade även krigsmateriel i skyddsrum i marken. De byggde en underjordisk tunnel från en källarlucka som de skulle kunna fly igenom om tyskarna skulle komma. Man hade också radiokontakt med England härifrån.

 

7. Mat

Under denna sista etapp har vi inte varit på fjällstationer eller restauranger, men vi har fått oss lite kulinariska upplevelser ändå. I Vuomahytta träffade vi två finska fiskare som inte bara delade med sig av den köttfärssås de inte orkade äta upp, utan som också delade med sig av halva sin enda röding. Vilken njutning! Det har fått oss att bli sugna på att börja fiska. Några dagar senare i Dærtahytta träffade vi på DNT-gänget från Tromsø. De delade med sig av choklad och kakor, och senare på kvällen fick vi både vin och så kallad vandringspokal, en nubbe som vandrade runt från person till person. Sista dagen i Pältsa blev vi mottagna av värden Per Allan som gav oss stekt svamp som han hade plockat ute på fjället. Till detta fick vi färsk sallad som han hade odlat i sin odlingslåda bredvid värdstugan. Tänk så mycket generösa människor det finns!

 

8. Människor vi träffat

Trots att vi varit ganska ensamma på fjället under denna etapp har vi ändå stött på en hel del människor, särskilt i stugorna på kvällen. Några kommer vi särskilt att minnas:
Laure och François från Lausanne i Schweiz, som blev så glada över att kunna prata franska med oss. Vi hade en trevlig kväll tillsammans i Altevasshytta. De berättade att de träffat en tysk farbror som bar tungt (30 kg) och gick mycket långsamt. Han hade dessutom fått med sig fel bränsle från Finland, och kunde därför inte värma vatten till sin frystorkade mat, utan fick äta den kall… Dagen efter träffade vi två norska syskon som satt och spanade efter björn, som det ska finnas gott om i Dividalen. I Vuomahytta träffade vi som sagt två finska fiskare. De hade kört bil upp genom hela Finland för att komma till de norska fjällen för att fiska. Oturligt nog hade de när vi träffades bara fångat en öring, den som de så generöst delade med oss. Vi hoppas att fiskelyckan var god efter att vi lämnat dem. I samma stuga klampade det in två norska fiskare sent på kvällen. De hade gått om den tyske farbrorn, och de tyckte att det var mycket lustigt att vi redan hört talas om honom. Men de var också oroliga för honom. Tyvärr stötte vi aldrig på ”Günther” som norrmännen kallade honom, och därför vet vi inte hur det gick till slut. När vi några dagar senare kom till Dærtahytta var det fullt hus där: Två amerikanare som vi gått parallellt med några dagar. En ung Schweizisk kille på långvandring mellan Kautokeino och Abisko, som var jättehungrig och åt allt han kom åt. Ett äldre par, som hade kommit dit redan dagen innan med sina två hundar. Tre äldre farbröder, som ursprungligen kom från trakten, och så förstås de 7 helgtursvandrarna från Troms Turlag. En utav dessa 7 var en farbror på 84 år, som tydligen höll nästan samma takt som ”de unge”. Så pigga hoppas vi också vara när vi når den åldern. Den här dagen regnade det, så alla kom in helt dyblöta. Vi hade inte gått så långt den dagen, så vi var turligt nog tidigt på plats. Men det var mycket gemytligt och trevligt i stugan, och alla fick en plats att sova på. Till slut mötte vi också stugvärden Per Allan i Pältsastugan, som var mycket trevlig och pratsjuk. Han tipsade om eftermiddagsturer, och berättade om omgivningarna och Pältsaområdets växter. Efter vår vandrings slut mötte vi också Kalle som kör båten mellan Koltaluokta och Kilpisjärvi, som man får åka för att komma till eller från Treriksröset. Han hade mycket lustigt att berätta, och han körde upp oss för ”mördarbacken” som han kallade det för upp till Kilpisjärven Retkeilykeskus, där vi kunde fika medan vi väntade på bussen till Tromsø.

Adjö från Scweiz

 

9. Nedräkning

Mot slutet av etapp 6 kände vi att vi började närma oss slutet. Nedräkningen hade börjat. Inte bara dagarna räknades ner, utan vi tänkte också när vi gick förbi 100 km kvar, 90 km kvar och så vidare. Det var en speciell känsla att komma närmare målet. Dels ville vi ju lyckas; vi ville gå i mål vid Treriksröset och känna oss färdiga, dels ville vi inte att vår härliga sommar skulle gå mot sitt slut. Riktigt märkliga känslor fick vi vid sista vägvisaren: Treriksröset 3 km. Där kände man verkligen att det var nära. Under denna etapp har vi också pratat mycket om vad vi upplevt under vår vandring. Vad var det bästa? Vad var det jobbigaste? Har vi saknat något? Har vi haft för mycket av något? Ett sätt att sammanfatta och knyta ihop säcken.

 

10. Treriksröset

Till slut stod vi också där. På gränsen mellan de tre rikena Sverige, Finland och Norge. Själva röset är en stor, gulmålad betongklump. Det är inte särskilt vackert. Lyckligtvis är omgivningarna vackrare. Röset ligger ute i en sjö, och man kan gå ut till röset från finsk mark på en spång som sedan blir en brygga. När vi kom fram hit var vi fulla av glädje, vi gick ut och tog den ”officiella” bilden med handen mot röset, vilket var lite klurigt eftersom man var tvungen och luta sig ut från bryggan för att nå fram till själva röset. Sen var det dags att skicka en massa glada SMS till familj och vänner och korka upp de små champagneflaskorna vi hade burit med oss från Abisko, för att kunna skåla i bubbel i kåsorna. Här var nu vår vandring slut, 1406 km på 66 dagar. En helt fantastisk sommar!

Champagne

%d bloggare gillar detta: