Startpunkt: Staloluoktastugorna, Stáloluokta
Slutpunkt: Duottarjávrre (ca 1,5 km NO om Tuottarstugorna)
Datum: 2 augusti
Sträcka: 19 km + 13 km

 

< Till dag 6
Till dag 8 >

Morgon dag 7

Morgon framför Virihávrre

Vacker morgon

Vi vaknar inne i Staloluoktastugorna och tittar ut genom fönstret. Bara några stackmoln och en strålande sol. En perfekt dag för att fortsätta vår vandring. Vi hoppar upp och lagar frukostgröten som vi idag avnjuter med den hjortronsylt vi fick över från igår – mums! Medan vi diskar pratar vi med ett par som börjar vandra idag, de kom hitflygande med helikopter igår kväll och ska vandra genom Sarek till Saltoluokta. De har hört att det vackra vädret ska hålla i sig i en vecka nu, i alla fall i deras tre kontrollplatser Stáloluokta, Saltoluokta och Kvikkjokk. Vi får väl hoppas att det stämmer mellan dessa platser också. Christophe tar en snabb tur ut till kyrkkåtan för att fotografera lite. Efter att vi städat ur vårt rum och packat ihop det sista ger vi oss av. Tack för ett trevligt besök i Staloluoktastugorna, hit återvänder vi gärna.

 

Ett hav av vide

Dagens vandring börjar med att vi följer samma stig som gårdagens vandring i ungefär en kilometer, tills vi kommer till stigskiljet. Här tar vi nu den vänstra stigen och lämnar därmed Nordkalottleden bakom oss. En skylt pekar mot ”Tuoddar” – stavningen är lite varierande, fjällstugorna därborta heter Tuottarstugorna och på fjällkartan står det Duottar. Leden är lättvandrad den här första biten. En stund innan vi kommer fram till sjön Gieddávrre börjar videsnåren som täcker området som en stor skog. Så långt ögat kan nå ser vi det grågröna ganska höga videt och vi är glada att vi går på den vältrampade leden. Vi går på raskt; snart har vi passerat videområdet och kommer fram till bron över Bållávrjåhkå. Bron är en sommarbro som är pålyft för sommarsäsongen – det finns även en trasig fast bro och fundamentet efter ytterligare en bro. Det är kanske våldsamma vårfloder här i jåkken? Bron passerar ån vid lite klippor som ligger strax nedströms ett litet vattenfall. Det här blir en bra fikaplats. Idag i finvädret tar vi god tid på oss och kokar kokkaffe och stannar och njuter av de vackra omgivningarna och av solen.

 

Himmelriket

Efter Bållávrjåhkå får landskapet en öppen karaktär. Vi går på en stor grön platå i svagt uppförslut och har milsvid utsikt – det är den här öppenheten som är kännetecknande för Padjelanta. Det är mycket grönt och väldigt vackert. Till höger har vi en bred dalgång som avslutas med det långdragna fjällmassivet Gierggevárre (där vi var uppe på en utav topparna igår). Topparna blir högre längre fram och långt bort i dalriktningen ser vi den pyramidformade toppen Juŋgátjåhkkå, med sitt väldiga stup ner mot dalbottnen. Små bäckar kastar sig ner för Kierkevares sida och de glänser vackert i solskenet. På vår vänstra sida har vi också en dalgång med lite otydligare karaktär som avslutas i det lägre fjället Stuor Liemak. Nere vid vattendraget Rådokjåhkå ser det ut att finnas fina tältplatser för ett helt kompani. Det här är en landskapstyp som vi älskar och vi är i himmelriket. Vi kommer till ytterligare ett stigskilje. Här kan man välja att gå genom den så kallade Dödens Dal till Tarraluoppalstugorna. Men då vi har som mål att vandra till Sveriges otillgänglighetspol som ligger norr om Tuottarstugorna väljer vi att fortsätta på Padjelantaleden. Strax efter stigskiljet ställer vi ifrån oss ryggsäckarna för att fotografera utsikten bakåt där Virihávrre har dykt upp i siktet igen. Vi går upp på en liten kulle och får syn på en ensam ren på andra sidan. Christophe går mot renen för att fota den och renen är både nyfiken och lekfull och närmar sig också. Roligt! När renen till slut ger sig iväg går vi bort mot krönet ner mot Dödens dal för att få lite fina bilder. Nere i dalen ligger ett pärlband av små söta sjöar, mycket fint. Leden fortsätter sedan upp på ett liten kulle som höjer sig över sjön Ieltijávrasj, som är omgiven av ytterligare några små söta tjärnar. Här passar det bra för lunchpaus. Idag äter vi varsin kall pirog som blev över sedan gårdagens middag. Gott, och trevligt med lite omväxling mot våra vanliga soppor.

 

Till Duottarjávrre

Efter lunchpausen förändras landskapet, det blir mer slutet och vi får inte samma långsträckta vyer som tidigare. Leden går upp och ner i korta ”dalavsnitt”, som jättestora gropar. Det blir också samtidigt mer stenigt, vid ett tillfälle går vi förbi ett gäng alldeles kritvita stenar som ligger som utslängda, jättelika sockerbitar i det omgivande gräset. Småkuperat upp och ner fortsätter sedan vandringen hela vägen fram till Tuottarstugorna. Strax innan stugplatsen som ligger vackert uppe på en kulle får man genomföra två mindre plaskvad (det är mycket grunt och man ”plaskar” igenom det). Vi traskar över det första, men vi tar aldrig det andra som leder över till stugorna, för vi ska fortsätta norrut, längs Duottarjávrre. Vårt mål för dagen är Rissájávrre där Sveriges otillgänglighetspol ligger, alltså den plats i Sverige som är längst bort från vägnätet.

 

Bästa tältplatsen

Vandringen längs med sjön är vacker, vi går omväxlande på gräsängar och på klippor. Det har blåst upp så det går vågor över sjön som driver in mot sjökanten. Så kommer vi fram till den där perfekta tältplatsen, en stor platt gräsplan, ute på en udde. Med sandstrand. Och jättevacker utsikt över sjön. Så pass stor är planen att man skulle kunna tälta ett helt sällskap här. Och en ring med stenar visar att vi inte är de första som tältat på denna fina plats. En månad senare kommer också den första gröna bandaren Lars Wessel att tälta just här. Den är så bra att vi bestämmer på stående fot att vi stannar här. Otillgänglighetspolen går vi till på en kvällspromenad istället, den här platsen är för bra för att gå förbi. Vi slår upp vårt tält i tältringen (stenarna på stormlinorna) och fikar litegrann. Sen är det dags att titta sig omkring i omgivningarna. Vi går först upp på en liten kulle i närheten, varifrån vi får fin utsikt mot Tuottarstugorna (som alltså är dolda från tältplatsen). Vi ser också en något högre knalle med en lustig rund klipptopp som vi tar oss upp på. Härifrån orienterar vi oss inför kvällsturen. På vår lilla tur hittar vi flera fina renhorn som vi plockar med oss. Vi kanske får lust att göra en renhornsljuskrona när vi kommer hem. Hemma vid tältet är det dags för middag. Vi börjar med den röding som vi har kvar. Medan Christophe gräver ner fiskrenset gör Emil i ordning huvudrätten som idag består av kikärtsbiffar, som tillagas av en blandning av malda torkade kikärtor, parmesanost och kryddor. Ännu ett recept från Fjällmat. Jättegott, men lite meckigt att laga till då det ska göras biffar och stekas.

 

Sveriges otillgänglighetspol

Efter disken ger vi oss iväg norrut, längs med sjön. Vi passerar flera blöta partier och ser mycket fåglar, bland annat silvertärna och fiskmås. Sen är det lite uppförsbacke upp till nästa lilla sjö, och så lite uppförsbacke igen. Plötsligt får vi syn på något stort vitt lite längre fram. Det är ett stort rentjurnshorn. Det är lite ovanligt att se sarvhorn uppe på fjället, eftersom rentjurarna oftast fäller sina horn när de är nere i skogen på vinterbete. Detta horn är mycket fint och vi blir sugna på att ta med det, men det väger ju en hel del… Vi lägger upp det vid en sten så kan vi bestämma oss på hemvägen. Snart är vi framme vid Rissájávrre och Sveriges otillgänglighetspol som ligger här i närheten. Det känns lite overkligt att vara 4,5 mil från närmaste väg. Ensligt! Men naturen är ganska karg här och vi bestämmer oss raskt för att vi tog rätt beslut som stannade vid vår tältplats, annars hade vi nog ångrat oss. När vi ändå är här traskar vi också upp på det närbelägna fjället Oarjep Rissávárre. Det har mycket fria klippor, istället för att vara blockigt som svenska berg brukar vara, och därför har det ett speciellt, ljusgrått utseende. Uppe på toppen har vi fin utsikt mot Sarek: Álggajávrre, Servesvágge och den mycket högt liggande ”dalen” mellan Tjåggŋåristjåhkkås dubbeltoppar. Åt andra hållet är det fin utsikt över den långsmala sjön Álájávrre. Det blåser ganska kraftigt och det börjar skymma så vi blir inte så långvariga uppe på toppen. På vägen tillbaka tar vi med oss det stora renhornet och sen går det på autopilot tillbaka. Det är ganska skumt när vi kommer fram, men det blåser något mindre. Innan vi kryper ner i sängs tvättar vi oss med ett uppfriskande dopp i den kalla sjön.

 

%d bloggare gillar detta: