Startpunkt: STF Fjällstuga Pältsa
Slutpunkt: Treriksröset
Datum: 20 augusti
Sträcka: 14 km

 

< Till dag 65

Morgon dag 66

Morgon dag 66. Vägvisaren pekar mot Treriksröset!

 

Sista morgonen

När klockan ringer skiner solen utanför stugan. Vi går upp och äter frukost. Någon har lämnat ett helt müslipaket, det blir bara halva paketet kvar efter att vi ätit klart. Sedan städar vi köket, hämtar nytt vatten och fixar på rummet innan det är dag att säga hej då till Per-Allan. Det känns konstigt att vara så nära målet och att tänka sig att vi redan ikväll kommer att bo på hotell i Tromsø, efter att ha gått i mål vid Treriksröset. Stigen från Pältsastugan går in i björkskogen och sedan är det uppförsbacke i några kilometer. Vid trädgränsen vänder vi oss om och får en sista vacker utsikt över Pältsastugan och Pältsan.

 

Renarnas farväl

När vi kommer över krönet blir landskapet ganska kargt. Det har blivit lite molnigt och vi får några duggstänk på oss, men det blir aldrig så mycket så att vi behöver ta regnkläderna på oss. Det vore tråkigt att gå i mål under regn. Uppe på högsta punkten får vi utsikt över norska fjäll, väster och norr om Sverige. Häruppe stannar vi och tar en fikapaus. Det är massa renar överallt, det är som att de kommit för att ta farväl för den här gången. Vandringen känns både lätt och tung: Vill komma fram – vill inte… Hur ska det gå att anpassa sig tillbaka till vardagen när vi kommer hem? Särskilt påtaglig blir känslan när vi kommer till en skylt som säger ”Treriksröset 3”. Alltså, vi har vandrat 1 403 km och nu är det bara 3 kvar. Det känns ju helt galet. Härifrån är det nedförsbacke och på väg ner möter vi en grupp med tre danska vandrare, som precis har startat sin vandring från Treriksröset. Vi stannar och pratar med dem en stund innan det är dags att gå vidare.

 

Treriksröset

När det är ungefär en och en halv kilometer kvar kan vi se den gula betongklumpen som är Treriksröset för första gången. Strax efter detta går vi in i björkskogen och utsikten försvinner. Plötsligt är vi framme. Vi skymtar röset mellan träden och går mot sjön. Vi befinner oss på en liten udde med utsikt mot Treriksröset som står ute i sjön, men härifrån tar man sig inte dit. Vi måste först gå runt en vik och in i Finland, för att sedan kunna ta oss på spångar ut till Treriksröset. Nu är vi här! Vi är framme! Vi gjorde det! Och som grädde på moset spricker molnen upp och vi får se lite himmel. Det är tur att vi har sett Treriksröset på bild innan vi kom hit, annars skulle vi nog bli lite besvikna. En gigantisk, kycklinggul betongklump i en sjö. Men det är en kontrastrik plats, omgivningarna är mycket vackra. Nu när vi är här åker såklart kameran fram, här ska vi ta kort. Annat som kommer fram är de små champagneflaskorna vi burit med oss sedan Abisko. Dessa korkar vi upp och skålar i bubbel i kåsorna, SMS:ar nära och kära och berättar att nu, nu är vi framme.

 

Gröna Bandet 2013, och sen…

Det har blivit dags för oss att sammanfatta vår Gröna Bandet-vandring. Vi har haft en helt fantastisk sommar; vi har haft tuffa dagar och dagar då allt flutit på, vi har haft soliga dagar och dagar med uruselt, vi har träffat massor med fantastiska människor men också dagar då vi varit helt ensamma med varandra på fjället. Och framför allt har vi fått uppleva Skandinaviens fantastiska fjällnatur, under en lång sammanhängande period. Är vi då klara nu? Ja, vi är klara med Gröna Bandet 2013, men vi kommer säkert ge oss ut på längre vandringar igen. Och som Dag Hammarsköld skrev: ”Den längsta resan är resan inåt.” Och den resan blir man aldrig färdig med.

 

%d bloggare gillar detta: