Startpunkt: Vuomahytta
Slutpunkt: Skáktárjohka
Datum: 16 augusti
Sträcka: 28 km

 

< Till dag 61
Till dag 63 >

Morgon dag 62

Morgon i Anjavassdalen

 

Morgon i Vuoma

Vi är först upp i stugan efter den sena kvällen. Vi behöver inte diska ens idag, för det har finnarna lovat att göra (vi diskade åt dem igår). Precis utanför huset går det en flock renar och betar. De är inte alls så nerviga som renar brukar vara, utan kommer ganska nära. Vi ser att det står ett tält uppsatt utanför stugorna som inte fanns här igår kväll, så troligen kom den gamle tysken fram till slut. Det var ju skönt. Innan vi ska lämna Vuomahytta kommer de andra upp, vi hinner prata lite mer innan det är dags att säga hej då.

 

Tipsade

För dagens vandring har vi både från Johanna och från Björn och Bella fått tipset att lämna leden för ett tag och runda Blåfjellet på södersidan (de hade alla i sin tur fått tipset från lokala vandrare). Anledningen till att gå söder om Blåfjellet i stället för norr om skulle vara att det går lite högre, det är  alltså mer kalfjäll, och på norrsidan vandrar man ganska nära Ánjajohka, vilket kan leda till att det är blött i leden. Vi väljer dock att inte följa rådet utan gå på leden, för norrmännen som kom från det här hållet igår sa att det inte varit några problem. Första biten går vi rakt mot fjället Njunis, som ligger på andra sidan Anjavassdalen. Den är lite molnhöljd, så vi kan bara ana glaciären i Giimmariehppi. Efter att vi rundat Blåfjellet går vi omväxlande i gles björkskog och öppna rishedar där det springer omkring en hel del renar. Utsikten mot Blåfjellets branter är formidabelt fin, så vi ångrar på inget sätt vårt val. Lunchen äter vi nere vid Ánjajohka på klippor vid ett vattenfall.

 

Dividalen

Efter lunch kommer vi snart fram till bron över Vuomajohka. Christophe ger sig in i skogen för att ta lite bilder på jokken och får se ett renkadaver bland träden. Efter bron har leden dragits om. Numera går den närmare Ánjajohka än vad som är utsatt på kartan. Vi går ganska högt över jokken, som har många fina forsar och vattenfall att titta på. Innan Ánjanjohka rinner ut i Divielva gör den en nittiograderskurva och rinner genom en fin kanjon. Vi är högt ovanför och har fin överblick. Här har vi kommit in i fin gammelskog, vi befinner oss nu i den långa, frodiga Dividalen som gett namn åt Øvre Dividal Nasjonalpark, som vi gick in i redan igår. Innan vi kommer fram till bron över Divielva möter vi två norska damer som är nyfikna på om vi har sett några ”multer”. Vi svarar, helt sanningsenligt, att vi har sett och plockat mycket hjortron under vår vandring, men inte just idag. De är dock övertygade om att de kommer hitta, de går nämligen och tittar från sida till sida säger de, och visar oss hur de svänger med huvudet. Ja just det!

 

Dividalshytta

Bron över Divielva är en lång, skranglig sak, byggd på 80-talet enligt en skylt. Den känns inte hundra procent säker, men vi kommer över till andra sidan. Efter bron går leden uppströms längs älven (alltså söderut, allt är bakofram här i Norge) en stund i en ganska kärrig och tråkig skog. Vid något tillfälle tappar vi bort leden och får gå tillbaka en bit. Sen bär det av uppåt igen. Emil är mycket trött. Han har haft lite jobbigt i uppförsbackarna några dagar, hungrig jämt och dåligt med energi. Vi kommer i alla fall upp till Dividalshytta så småningom. De här stugorna ligger fint i uppförsbacken upp från Dividalen, och man har en makalös utsikt över den skogsklädda dalen och även in i Anjavassdalen som vi just kommit från. Stugan som vi går in i för att fika är mycket fin, och det känns frestande att stanna, men vi har bestämt oss för att ta oss till Skáktárjohka, där det är ett långt vad vi ska genomföra. Sträckan mellan Dividalshytta och Dærtahytta som är nästa stuga längs Nordkalottleden har vi trott vara 30 km från en sida på nätet som vi läst och det har också spelat in i vårt beslut (även om vi nu ser att det står 24 km på skyltarna här).

 

Skáktárjohka

Efter en ganska lång och stärkande paus har vi ork att fortsätta. Direkt efter stugan fortsätter leden upp på några slags åsar i en mycket brant uppförsbacke. Det blir lite jobbigt, men man kommer snabbt uppåt. I backen upp träffar vi några utländska tjejer som ska vandra till Nikkaluokta, så de frågar hur vandringen är den närmaste vägen. De har tänkt sig att vandra jojoleden mellan Unna Räita och Tarfala, och där har vi aldrig gått, men vi kan ju ge dem tips om vägen i alla fall till Alesjaure. Leden fortsätter sedan upp genom ett litet pass och sedan öppnar sig vyerna åt sydöst över den vackra högplatån Jierttáláhku. Leden rundar Unna Jierttaš och fortsätter upp till passet mellan detta fjäll och det större fjället Jerta. Uppe vid passpunkten får vi en vidsträckt utsikt framåt över Skaktardalen och fjällen långt borta i norr. Vi får också en fin överblick över Skáktárjohka, som vi alltså kommer att behöva vada. Vid vadet är jokken mycket bred och det sticker upp stenar som man kan kliva på hela vägen över, om man planerar sin väg över. Det här vadet har oroat Christophe en smula, men det går bra för oss att ta sig över. Det har dock börja blåsa ganska kraftigt på eftermiddagen, så det är inte helt enkelt att hålla balansen och Christophe sätter ner foten i vattnet vid ett tillfälle, men det är grunt så det är inga problem. På andra sidan letar vi rätt på en tältplats. Vi vill finna lä för vinden, så vi får gå ganska långt bort från jokken där det finns några lägre kullar som vi kan tälta bakom. Efter att vi slagit upp tältet lagar vi paella och myser i tältet resten av kvällen. Det har varit en riktigt fin sensommardag.

 

%d bloggare gillar detta: