Startpunkt: Åtnikstugan
Slutpunkt: Riksröse 209A
Datum: 14 juli
Sträcka: 29 km
[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2013-07-14 Åtnikstugan – Rr 209A.GPX”]
Äventyrsdag
Idag ska vi ut på äventyr. Först ska vi följa en svartmarkerad led över Västra Vardofjället och sen ska vi gå lite oledat över Skaalmavaartoe och Aamere för att leta rätt på vandringsleden som börjar en dryg kilometer norr om byn Skalmodal. Hittills har vi mestadels gått som tidigare Gröna Bandetdeltagare eller följt bilvägar, men den här sträckan är vi först ut att vandra (av grönabandare). Dessutom har det inte varit lätt att få tag på information om området och lederna på nätet, så vi vet inte riktigt vad som väntar oss. Efter att vi gjort oss i ordning och gjort fint efter oss i stugan ger vi oss av in i björkskogen. Till att börja med följer vi en stig/väg där det körts med terrängfordon, så det är inte så svårt att hitta. Efter att vi passerat tjärnarna Åtnetjejaevrieh blir det ganska brant uppförsbacke. Vid några tillfällen ser vi några nyfikna renar som stannar kvar för att titta på oss så länge de bara vågar.
Välrösad gångstig
När vi kommer till trädgränsen upptäcker vi att stigen är mycket välmarkerad med tydliga rösen som är enkla att följa. Ibland kan man fundera på vad skillnaden är mellan ”Markerad sommarled” (markerad med rosa) och ”Gångstig” (markerad med svart). Vi är i alla fall glada för den fina leden. Vi har också hamnat på en vacker och lättvandrad platå, med fina fjäll i förgrunden, så vi är helt nöjda. Det enda som kunde varit något bättre är vädret, som är kallt, molnigt och blåsigt, och emellanåt kommer små ”skurar” med duggregn. Det går bra så länge vi rör på oss, men det blir lite kyligt när vi stannar vid en bäck för att fika. Leden kommer fram till ett system av rengärden, och istället för att gå igenom gärdet (dvs att följa leden) går vi runt det och även en av de två småsjöarna Guevtelesjaavretje. Vattnet på sjön har skummat sig i blåsten, så strandkanten är fullt av vitt skum. När vi rundat sjön letar vi rätt på leden igen. Här är det en fyrhjulingsväg igen, så den är inte svår att hitta. Vi kommer fram till krönet och får en fin överblick över Daarnegedalen, en vacker djupt skuren dal omgiven av långsträckta fjäll, i dalens botten ligger sjön Daarnege. Vi går ner från berget och kommer till en bro över en å. Bron är mycket hög, som att man ska kunna segla under den. Här är det lämpligt att stanna för lunch.
Vapstälven och Skalmodalen
När vi fortsätter blir det lite blött, och vi råkar följa fel stig en stund, så vi får kryssa oss ner tillbaka till rätt stig. Så småningom kommer vi fram till bron över Vapstälven som är mycket lång. Vapstälven är intressant för det är det enda större vattendraget som rinner åt ”fel håll”, den rinner alltså västerut, genom Norge och så småningom ut i Atlanten. Annars går gränsen mellan Lappland och Norge vid vattendelaren, östflytande vattendrag är svenska och västflytande är norska. Det här betyder också att vi tekniskt sett befinner oss på västsidan av den skandinaviska fjällskedjan just här. Efter bron trampar vi på väg i några kilometer tills vi kommer till en rastplats där vi gör kaffe. Rastplatsen är lite underlig tycker vi, bara ett undanskymt rastbord. Det får sin förklaring när vi följer vägen ytterligare ett stycke och kommer till den riktiga rastplatsen. Här finns informationstavlor om Sagavägen (vägen vi går på, som byggdes 1969), Skalmodal (byn här i närheten) och Skalmodals naturreservat som ligger på andra sidan älven. I naturreservatet finns så kallad atlantisk granskog, och det är det enda större barrskogsklädda området på fjällskedjans västsida i Lappland.
Ledlöst över fjället
När vi har läst klart är det dags att leta rätt på svarta stigen upp mot Skalvattnet (Skaalmajaevrie). Den är inte svår att hitta. Till att börja med är det lite blött och myrigt, sedan blir det mycket frodigt och ganska brant upp till sjön. Det hade varit svårt att gå upp här om det inte hade funnits en stig. Skalvattnet är en långsmal sjö som ligger vackert i en dal mellan två fjäll. Häruppe låg det några båtar, och vi gissar att det är därför som stigen upp hit finns över huvud taget, för att folk brukar fiska här. Vi känner att vi fortfarande har krafter kvar, så vi ger oss upp på det långa smala berget Skaalmavaartoe som ska ta oss bort till norska gränsen. Utsikten uppe på berget är mycket vacker, med Skalvattnet på ena sidan och Skalmodalen på andra. Berget är långsmalt och ganska brant ner åt bägge håll, vilket ger en känsla av att vi vandrar på en kam. Medan vi vandrar över fjället börjar det blåsa kraftigt, så det är skönt när det börjar luta nedför. Vi hittar en tältplats vid en tjärn, något i lä av en liten kulle.
Riksröse 209A
Efter att ha satt upp tältet och lagt middagsmaten på blötning går vi ut på en liten upptäcktsfärd. Vi letar rätt på riksröse 209A som ligger alldeles i närheten av vår tältplats. Vi hittar leden som är markerad på kartan och följer den söderut. Vi är nämligen nyfikna på vad som händer med den ungefär en kilometer norr om Skalmodal, där den på kartan bara ser ut att upphöra. Och så är det även i verkligheten, leden slutar vid ett stup. Konstigt, undrar vad som har hänt här. Här är det fin utsikt över Skalmodalen, och man ser riksgränsen som är en upphuggen gata i skogen. Här uppe stöter vi också på ett miniriksröse. Efter utflykten börjar det regna, så vi går tillbaka till tältet och gör maten i skydd. Nu har vi gått på ordentligt: Vi har gått 123 km de senaste fyra dagarna. Här skulle vi egentligen ha sovit imorgon natt, så vi ligger alltså en hel dagsetapp före planeringen. Det känns bra!
Senaste kommentarer