Startpunkt: Storbäcken
Slutpunkt: Rödfjällsstugan
Datum: 10 juli
Sträcka: 26 km

 

< Till dag 24
Till dag 26 >

Morgon dag 25

Morgon dag 25

 

Blåsigt

När vi vaknar är det fortfarande blåsigt, så vi lagar frukost i absiden. Efter frukost är det dags att riva lägret. Vi bråkar lite – om disken förstås – så det är lite tryckt stämning, men vi reder ut det innan vi går iväg. Bra det, för nu är det fin vandring, fina vyer åt alla håll. Vi kommer fram till en renvaktarstuga i närheten av ett stup på berget Aavaartoe. Det är jättetjusigt här, och vi har en fin utsikt över dalen med Väktarsjöarna. Vi ska ner här och upp på andra sidan. Lite blött där vi går. Nere i dalen ligger fjällgården Väktarmon, och här ligger också en raststuga; vad passar bättre än att ta en liten rast.

 

Väktarmon

Under fikarasten fyller vi i besöksloggboken, som inte är särskilt fulltecknad. Här hittar vi gamla Gröna Bandare: Lars Wessel och Tanter på tur. Dessutom är det en del geologer som varit i stugan och skrivit i loggboken. Norr om Väktarmon har det nämligen legat en glimmergruva, så det finns mycket glimmer i berggrunden här. Efter fikat går vi vidare över bron och förbi gården. Vi vinkar åt gårdsägaren (den enda människa vi kommer att se under hela dagen) och den obligatoriska jämthunden och passerar slåtterängarna innan vi går in i björkskogen där uppförsbacken börjar. Det är en ganska brant stigning, och vid ett tillfälle ser vi lite renar inne bland träden. Nu är vi på fjällvandring igen!

 

Glimmergruvan

Väl uppe vid trädgränsen stannar vi och dricker vatten från en fjällbäck, och skådar utsikten bakåt som också är jättefin. När vi kommer till stigskiljet viker vi av från huvudleden, vi vill nämligen leka geologer och titta på den gamla glimmergruvan. Vi går förbi några små sjöar. Här och där glittrar det på stigen av glimmern som tittar upp. Christophe hittar en fin glimmerbit som han tar med sig för att ta hem till stensamlingen. Framme vid själva gruvplatsen står ett gammalt bostadsskjul kvar. Man kan fortfarande gå in och titta hur det såg ut i det lilla huset: sängar och bord står kvar även om det börjar bli väldigt slitet. Någon har ställt dit ett par skor, som nu har blivit helt övervuxna av mossa. Gruvplatsen ligger vackert uppe i bergen vid en liten fjällsjö. Det blåser visserligen kraftigt, men vi kan sitta i lä av skjulet för att fixa lunchsoppa, så det gör ingenting.

 

Det fantastiskt vackra Balkesbuorke

När vi är klara går vi tillbaka till leden, men vi sneddar lite, så vi går lite oledat en stund. Det är fin vandring på rished här uppe, och utsikten är magnifik bakåt. Vi går över ett litet pass och ner till Sjnjaptjanjohke som vi enkelt vadar. Sedan bär det av uppför till passet Balkesbuorke (strax under 1000 möh), som vi har läst i en broschyr ska vara ”fantastiskt vackert”. Den här beskrivningen av platsen är kanske något överdriven, men fint är det ju. Däremot är det fortfarande mycket blåsigt, så det är skönt att vi kan gå in. Det finns två raststugor, ett gammalt och ödelagt (brand) och ett som är en normal prismastuga. Här sitter vi en stund och tuggar på lite korv innan vi påbörjar vandringen ner på andra sidan.

 

Sameaktivitet

Vandringen ner är skön och vacker på mjuk rished. I Gäddede hade de berättat att samerna höll på att samlas här vid Sielken där de har sitt sommarviste för kalvmärkningen, och på långt håll kan vi se att de har satt upp orangea presenningar runt rengärdena där märkningen ska äga rum. Vi har också en fin utsikt över Sielkentjahke som är områdets högsta fjäll. När vi kommer lite längre ner hamnar vi i ett lite blötare, myrigare område igen. Vid en jokk stöter vi på fundamenten till en bro. Den är inte markerad på kartan, så den har nog varit borttagen ett tag. Jokken är inte heller svårvadad när vi följer den lite nedströms, där man kan hoppa över på stenarna. Vid bron över jokken från Sipmesjaevrie stannar vi en stund för att vila, äta lite snacks och titta på några fåglar som simmar i en sjö. Vi hör samerna köra i sina fyrhjulingar lite längre bort, men de försvinner snart bort mot samevistet.

 

Rött berg

Efter bron gör leden en stor lov österut innan den kommer på leden mellan Ankarede och Sielkentjakkstugan. Sen är det uppför igen, och lite blött. Vi börjar bli lite trötta så det går lite tyngre, men nu har vi siktet inställt på Rödfjällsstugan. Småningom kommer vi fram till Rödfjället, och här är landskapet helt annorlunda. Här har stenarna en gulrödaktig färg, som kommer sig av att det finns tungmetaller i berggrunden. Dessa metaller gör också att växtligheten blir mindre frodig, så det växer mest gräs här, runt de rödfärgade klipporna. Mycket vackert och annorlunda. Det går lite lättare att gå med allt det vackra runtomkring sig.

 

Rödfjällsstugan

Efter att ha passerat ytterligare en passpunkt kommer vi in i en gles björkskog, och nu är det inte långt fram till raststugan där vi har tänkt att stanna för natten. Vid Rödfjällsstugan finns som en gräsmatta vid en liten bäck som blir en perfekt tältplats. Utanför stugan fanns en gammal halvblöt björkstock som vi kunde hugga till för att elda i kaminen, för nu ikväll är det riktigt kyligt, det är bara 6 grader! När vi lyckats få fyr i kaminen är det skönt (men kallt) att gå och tvätta sig, men ännu skönare att komma in i en varm stuga för att laga middag, här inne är det hela 26 grader. Det blir bra, då kan kläderna torka härinne över natten när vi sussar gott ute i tältet.

 

%d bloggare gillar detta: