Startpunkt: Abisko fjällstation
Slutpunkt: Alesjaure fjällstugor
Datum: 18/7 2017
Sträcka: 35 km

< Till Prolog
Till dag 2 >

letrek abiskojåkk abeskoeatnu

Morgon vid Abiskojåkk

Upp och iväg

Nu är vi äntligen på plats! Efter många om och men ska vi nu få ge oss ut på vandring. Vi vaknar tidigt i vårt vandrarhemsrum och går upp för god hotellfrukost inne på fjällstationen. Vi har en liten plan att – om vi orkar – gå hela vägen till Alesjaure idag. Vi får se hur det går med det, vi har tältet med så vi kan stanna om vi blir trötta. Men om vi ska kunna gå hela vägen måste vi åtminstone starta i god tid. Efter frukost pratar vi lite med en fjälledare på stationen om hur Kungsleden ser ut söderöver vad gäller snö och vatten. De har inga dagsfärska rapporter, men säger att det har varit mycket snö runt Tjäktjapasset, flera kilometer. De berättar också om att Nissonjohka varit översvämmad, som vi redan känner till, men att bron kommit fram igen. Vi går och packar väskorna och städar ur vårt rum, sedan är det dags att ge sig av.

Blött

Vi har blivit utlovade vatten och blött är det. Mycket vatten i jåkkarna och lerigt och geggigt på stigen. Av och till duggregnar det, så det är regnkläder på som gäller. Abiskoskogen är prunkande grön, våren har varit sen och det har regnat massor och livet är precis på väg tillbaka till fjället. När vi närmar oss Nissonjohka, ca 4 km från Abisko, ser vi spår efter översvämmningen som varit här. Växtligheten ligger ner mot marken efter att ha tryckts ner av vattenmassorna. Väl framme vid bron ser vi att det fortfarande är väldigt fullt i jåkken, men bron går att ta sig över utan några problem. Precis efter bron står det däremot fortfarande vatten i skogen. Här får vi vada fram, ibland på stockar och rester av bortspolade spänger som folk lagt ut lite strategiskt så att man inte behöver sätta ner bena ner till knäna i vatten. Det blir ett litet äventyr, men det går fint att ta sig över området utan att behöva ta av sig kängorna.

Tältare i nationalparken

Efter det översvämmade området kommer vi fram till en rastplats. Här brukar det normal sett finnas lite folk som gått på dagstur från fjällstationen. I år är området istället fullt med tältare. Detta är lite överraskande, då man inte får tälta i Abisko nationalpark förutom på tre anvisade platser. Men en av dessa platser – det så kallade tältlägret – har tydligen blivit helt bortspolad. Därför har folk blivit hänvisade, alternativt hänvisat sig själva, att tälta här vid rastplatsen vid Abiskojåkkas strand. Vi fortsätter vår vandring längs den brusande älven utan några fler större överraskningar. Denna sträckan är numera välkänd för oss. Så småningom närmar vi oss första fjällstugan Abiskojaure och på grund av vädret känner vi oss manade att gå fram till stugplatsen för att få äta lunch inomhus.

Vidare

Vi pratar lite med en stugvärd här på stugplatsen och blir tilldelade en plats att laga mat på. Vi som bara är inne på lunchbesök får laga mat i ett litet hus som tältarna använder. Att rasta under några timmar och laga mat inomhus och vila på stugplatserna är gratis för STF-medlemmar, så vi passar på. Det är bara vi här nu, så det blir inte trångt. Det blir lite soppa och knäckebröd, lite vila och lite upptorkning, innan det är dags för oss att gå vidare. Vädret har inte förbättrats och det kommer under hela dagen att växla mellan duggregn och lite mer regn. Vi vandrar vidare genom björkskogen och kommer så småningom ut ur nationalparken. Nu börjar den långa Gironbacken som tar oss upp över trädgränsen. Nu är vi alltså på riktigt i fjällen.

Möten

Efter Gironbacken kommer vi upp på en platå. Här är det ofta blåsigt och med regnet gör det att det inte är så mysigt här idag. Här uppe på platån ligger en liten tjärn med några bra tältplatser. Vi känner att vi har kraft kvar i benen och bestämmer oss för att vandra vidare. Vi går om några andra vandrare, bland annat en tjej och hennes svärmor, som vi slår oss i slang med lite. De har tältat nere vid rastplatsen i natt så de har gått en bra bit även de. Vi kommer vidare ut till sjösystemet. Utsikten är ju aldrig lika bedårande som när glaciärerna gnistrar och sjöarna speglar sig turkosgrönt i solen, men det går ändå an. Vi stöter på två vandrare, och Christophe känner igen dem. Det är filmaren Pia Johansson och hennes Hasse. 2013 när vi var ute och vandrade Gröna Bandet var de också ute och långvandrade för att spela in filmen Låt fjällvind blåsa hjärtat rent, och då de var lite före oss följde vi deras framfart i loggböckerna på stugplatser. Den här sommaren hade de liksom vi tänkt vandra Nordkalottleden och spela in en film om det, men precis som vi fick de ändra om i planerna på grund av vädret. Nu har de gått 8 dagar i sträck i regn och kyla. Vi hoppas på bättre väder för deras fortsatta färd, efter en stunds pratande tar vi adjö och vandrar vidare åt var sitt håll.

Alesjaure

Så småningom kommer vi fram till sjön Alesjaure. I sjöns södra ände ligger stugorna som vi är på väg till, men det är en långsmal sjö och det är 7 km kvar. Härifrån kan man om man vill förkorta vandringen genom att betala för en båtfärd över sjön. Det är en hel del folk som är här och väntar, båten är strax på väg. Dels kan det vara bekvämt att slippa vandra en stund, dels finns ett litet vad cirka tre kilometer från stugplatsen som ibland kan vara lite besvärligt, särskilt när det har regnat mycket. Men vi är fortfarande pigga och tänker att om vi inte kan vada kan vi alltid tälta. Vi fortsätter att gå. Fortfarande mycket vatten och mycket blött. När vi väl kommer till vadstället är det inga problem att komma över till andra sidan. Bäcken är strid, men inte särskilt djup, och vi kommer över med kängorna på. Sista kilometerna är sega, vi har gått långt nu och man ser stugorna på mycket långt håll, vilket gör att man tror att man snart är framme, när det egentligen inte är så. Vid 19-tiden är vi så äntligen framme!

Kvällsgöra

Vi går till receptionen där vi får oss två sängar. Men det är nära ögat att vi får sova på golvet, det blir fullt i Alesjaure i natt, vilket inte händer varje dag då det är STF:s största stugplats. Det är vädret som gör att många tältare väljer att sova inne, helt förståeligt. Vi köper också varsin öl till bastun. Bara att slänga sig ner. Först är vi ensamma i bastun, men när mixtiden börjar blir det fullt med folk. Bland annat pratar vi med en trevlig tysk familj som har kommit gående från Unna Allakas och ska gå vidare söderut via Vistasdalen och Nallo. När vi har bastat och badat så vi känner oss redo är det dags att gå upp och laga mat. Nu är vi hungriga och trötta. Men imorgon ska vi inte gå så långt, så vi behöver inte stressa upp på morgonen. Nu blir det natten.

%d bloggare gillar detta: