Juni börjar närma sig sitt slut och vi har fortfarande inte haft någon utenatt i juni månad till uteutmaningen. Sista helgen i juni beger vi oss därför till vårt grannlandskap Dalsland och nationalparken Tresticklan, som ligger på gränsen till Norge och det norka naturreservatet Lundsneset. Här tillbringar vi en fin helg i spricklandskapet, bland tallhällmarker, långsmala sjöar och (tyvärr) svidknott.
Tresticklan
Nationalparken Tresticklan ligger i Dalsland, nordväst om Dals-Ed mot norska gränsen. Naturen i Tresticklan är ett sprickdalslandskap. Sprickdalar har uppkommit genom att berggrunden har spruckit när jordskorpan har rört sig kraftigt, och sedan har sprickorna blivit större på grund av vittring och erosion. Sprickdalarna är korta smala dalar, och i Tresticklan löper de parallellt i nord-sydlig riktning, mellan dalarna går det alltså som åsar. Det innebär att det är enkelt att ta sig fram i nord-sydlig riktning, men att det är jobbigare att gå i öst-västlig riktning då man måste gå mycket upp och ner; det är ganska brant ner i sprickdalarna. Uppe på åsarna i Tresticklan är naturen karg, berget kommer upp i dagen på många ställen eftersom jordtäcket är tunt, och växtligheten domineras av gles tallskog. Nere i sprickdalarna ligger myrar och sjöar, som också de är långsmala i nord-sydlig riktning. I mitten av 1800-talet drabbades området av en stor skogsbrand och efter det har inget modernt skogsbruk bedrivits där. Tresticklan har varit nationalpark sedan 1996 och syftet är att bevara ett spricklandskap av ödemarkskaraktär med omfattande naturskogar och liten grad av kulturpåverkan. Det finns några vandringsleder i nationalparken, en rundslinga (ca 8 km fram och tillbaka till parkeringen), en led som går söderut i Tresticklan och en som går västerut till norska gränsen. Precis på andra sidan gränsen ligger den norska turiskhyttan Budalsvika, där man kan övernatta. Hyttan ligger i naturreservatet Lundsneset.
Till Stora Tresticklan
Vi kommer till parkeringsplatsen på den plats som heter Råbocken efter ungefär två timmar bilfärd. Klockan är ungefär ett och det är egentligen dags för lunch, men då vi är sugna på att komma igång bestämmer vi oss för att gå en bit. Leden från parkeringsplatsen är mycket bred och fin, och när vi så småningom kommer till ett blött parti ligger det långa spänger att gå på. Efter ungefär en halv kilometer är vi framme vid parkgränsen och vi går in i Tresticklan. Här står det flera skyltar som berättar om nationalparken, om berggrunden, växtlighet och djurliv, och om hur Tresticklan använts av människorna förr i tiden (inte mycket, mest som en passage på väg till Halden i Norge, lite till bete för djur och så har det legat två små torp härinne). Vi fortsätter in i parken och snart kan vi lägga märke till den karga naturen, med lite glesare tallskog och klippor som kommer upp i dagen. Här går leden i öst-västlig riktning så det är småkuperat och här och där har det byggts trappor för att ta sig upp eller ner. Efter ytterligare en dryg halvkilometers promenad kommer vi fram till en vik av sjön Stora Tresticklan, som har gett namn åt nationalparken (namnet Tresticklan betyder treudden och syftar på sjöns form). Här blir en perfekt plats för lunch. Solen skiner på klippan som sticker ut i vattnet. Medan Emil kokar soppa går Christophe runt och tar bilder. Snart sitter vi och njuter av god soppa i kåsorna.
Mot Orshöjden
Efter lunch fortsätter vi över bron som leder över vattendraget mellan Stora och Lilla Tresticklan. Leden klättrar upp på en liten klippa och ner igen på andra sidan, sedan är vi framme vid en stigförgrening där rundslingan börjar. Vi tar av söderut och följer sedan en av åsarna med utsikt ut över Stora Tresticklan. Leden går här på många ställen på bar klippa. Leden går ner något och kommer ner till sjön, här finns en fin tältplats som vi lägger på minnet, vi vet inte var vi ska stanna inatt. Leden fortsätter söderut ett stycke innan den viker av västerut efter att vi passerat en långsmal tjärn. Nu får vi gå upp och ner för några åsar igen. Efter ett liten bit kommer man tillbaka till en annan vik av Stora Tresticklan vid höjden Putten. Här passerar vi en liten bäck som strilar nedför en klippa och vi passar på att stanna och dricka lite. Snart kommer vi till ytterligare en stigförgrening där vi antingen kan fortsätta rundslingan eller vika av söderut, vilket vi gör. Alldeles i närheten av stigförgreningen ligger torpruinen Bråten (på skylten inne i nationalparken står det Bråtarne, på kartan står det Bråtane), av torpet är det bara en hög med sten kvar. Här finns också en fin äng att tälta på, men det är tyvärr vattenlöst. Strax efter Bråtane går leden brant uppför, upp mot nationalparkens högsta punkt Orshöjden. Ungefär halvvägs upp i närheten av en tjärn är det en liten platå och här har någon byggt ett röse så ett ögonblick tror vi att vi är uppe, men vi har dock ytterligare en uppförsbacke kvar innan vi är uppe på den höga åsen, där röset är stort och ståtligt.
Återvändsled
Från Orshöjden fortsätter vandringsleden söderut i 6-7 kilometer till nationalparkens södra ände. Vi tänker oss att vandra den här sträckan och samtidigt leta efter någon lämplig tältplats vid någon av sjöarna längs leden. Första halvan av den här leden är riktigt fin, vi vandrar högt på åsarna över flera sjöar och tjärnar. Tältplatser är det dock ont om, det är antingen stenigt, skogigt eller kärrigt. Andra hälften är lite tristare vandring, skogen är tätare och det händer inte så mycket, mot slutet går leden dock längs en djup spricka. Leden slutar i ett litet antiklimax med en anonym parkering, inte ens en skylt om att det är en nationalpark som startar här, och pilen som markerar vandringsledens start är i stort sett omöjlig att se om man inte vet om att den finns här. Vi pausar i alla fall då vi är ganska trötta, det blir lite torkade fikon i vägkanten, men det blir ingen längre paus då vi blir besvärade av svidknott. Och hur ska vi göra med tältandet? Det är väl bara att ge sig tillbaka till Stora Tresticklan där vi hittat en fin tältplats. Sagt och gjort, vi tar samma led tillbaka, med en liten kakpaus vid tjärnen Stora Pylsan.
Kväll vid Tresticklan
När vi kommer tillbaka till den första (från det här hållet) viken av Stora Tresticklan, där vi tidigare tagit vatten börjar vi undersöka möjligheterna att tälta här. Det ser ut som en stor klippa, men när vi undersöker saken närmare hittar vi några platser där vi kan sticka ner tältpinnarna. Ingen vits att gå vidare alltså, utan här slår vi läger. Vi märker däremot snabbt att vi kommer få bekymmer med svidknotten, så vi får skynda oss upp med tältet. Sen är det dags att ta itu med maten, som ikväll blir risotto från företaget Ingmos naturprodukter i Jämtland, som vi fått av Eric på friluftsmeny.se som tack för att vi gästbloggat där och gett tips om friluftsmat . Det är torkad mat och inte frystorkad, så det är ganska likt vår egentorkade mat. Förutom ris innehåller det röda linser, trattkantareller, morötter, zucchini och lite olika örter. Först ska man koka upp vatten och låta maten dra, så det gör vi, vi piffar även upp rätten med lite vin som det tipsas om på paketet. När vi sedan väntar passar vi på att tvätta oss och bada. Efter att tvättandet är klart gör vi klart middagen som får avnjutas inne i tältet på grund av alla irriterande insekter. Den vegetariska risotton smakar bra, och det är en rejäl portion, så mätta och belåtna blir vi också. Efter middagen blir det lite diskning och sedan spenderar vi resten av kvällen i tältet läsande.
Söndagmorgon
Efter en god natts sömn vaknar vi och stiger upp. Yttertältdukens insida är full av svidknott, och det är även en hel del ute i luften även om det inte är riktigt lika mycket som igår kväll. Efter morgonbestyren slår vi ihop vårt läger och beger oss av. Mot Norge! Vi följer rundslingan runt, förbi tjärnarna Fiskelös och Södra Märdetjärn innan vi är tillbaka på leden som går till gränsen. En till tjärn passeras och lite upp och ner för åsar innan vi kommer till en lång nedförsbacke. Norska gränsen går vid en bäck som vi passerar via en liten bro. Direkt på andra sidan ligger turisthyttan Budalsvika. Denna är låst, och man kan hyra nyckel till den (bland annat i Ed) eller så går det också att ta sig in med hjälp av DNT-nyckeln som vi ju har. Vi går in och kikar i huset, här finns det många sängplatser i två plan och ett litet kök. Efter inspektionen gör vi oss lite kaffe utanför huset, sedan låser vi in våra ryggsäckar i huset och ger oss av på en tur.
På tur
Här i Norge har vi tänkt oss att ta en liten rundtur på runt 6 kilometer i naturreservatet Lundsneset som vi nu befinner oss i, kartor har vi hittat på norgeskart.no. Det börjar med en bred och sandig stig som leder ner till själva Budalsvika, en vik av Södra Boksjön som är en gränssjö. Härifrån följer vi en pil som indikerar ”Tomte-Elias hule”. Spännande! Stigen leder upp, och upp igen. Uppe på höjden blir tallskogen gles. Här delar sig stigen och vi följer åsen söderut. Så småningom leder oss stigen fram till ett brant klippstup som vetter ner mot sjön, fin utsikt. Efter utsiktspunkten är det en brant utförslöpa ner till sjön. Därifrån följer stigen klippbranten ett stycke, jättefint. Sedan är vi framme vid Tomte-Elias hule. En stegbrant trätrappa leder upp till en liten grotta i berget. Grottans golv lutar brant, så den här tomten som tydligen bott här kan inte ha haft det så bekvämt. Lite efterforskning efter hemkomst visar att denna Tomte-Elias var en svensk förbrytare som levde på 1800-talet. Han flyttade fram och tillbaka mellan Sverige och Norge där han begick flera brott, och här i skogarna höll han sig gömd i olika hålor, bland annat denna Tomte-Elias hule. Han blev så småningom avrättad, dömd för röveri. När vi undersökt hulen fortsätter vi upp på nästa ås, brant uppför igen. Men uppe på åsarna är det mycket lättgånget. Vi tar oss tillbaka till huvudleden, och sedan beger vi oss tillbaka till Budalsvika. Nu är det folk här, fyra norrmän som är ute på tur. Vi fixar med lunch, och sedan går vi tillbaka in i Sverige, och de cirka 4 kilometerna tillbaka till parkeringsplatsen, där äventyret slutar för den här gången.
Senaste kommentarer