Vi har varit i Hautes Pyrenées, som är den mellersta delen av franska Pyrenéerna, på en fyradagarssemester. I stället för att vandra från en plats till en annan har vi bott i bergsbyn Luz-Saint-Sauveur och gått dagsturer, där vi varit på flera av de platser som beskrivs som ”les incontournables des Hautes Pyrénées” det vill säga det man inte får missa när man är i området.
Dag 1 – Mont de Gez – tisdag 8/7
Första bilden av Pyrenéerna får vi från motorvägen som passerar staden Pau, den stad som kungens farfars farfars farfar Jean Baptiste Bernadotte kom ifrån. På andra sidan slätten höjer sig höga, mörka berg upp ibland molnen. Från det här perspektivet ger bergskedjan intrycket av en ointaglig mur. Vägen tar oss närmare bergen och vi passerar staden Lourdes där herdeflickan Bernadette Soubirous fick uppenbarelser av jungfru Maria på 1800-talet. I området passerar också vandringsleder till Santiago de Compostela, en annan välkänd vallfärdsort i Nordvästra Spanien. Nu är platsen ett vallfärdsmål för troende katoliker. Här befinner vi oss vid foten av Pyrenéerna och vi fortsätter genom en dal fram till orten Argelès-Gazost. Här letar vi rätt på en parkeringsplats och äter dagens lunch på en restaurang: bondsallad till förrätt och kanin till huvudrätt. Sedan är det dags för vår första promenad. Idag ska vi ta oss upp på Mont de Gez vid vars fot vi nu befinner oss. Berget är inte särskilt högt med Pyrenéernas mått mätt – 1 097 möh – men Argelès-Gazost ligger långt nere i dalen; vi ska ta oss upp ungefär 650 m innan vi befinner oss på toppen. Vi börjar att gå på en liten körväg som snart blir en stig genom den täta lövskogen. Den här rundturen är ledad med gula markeringar. Markeringarna visar med två streck (ibland ett) om man är på väg åt rätt håll, om man ska vika av till höger eller vänster eller med ett kryss om man har slagit in på fel väg, olika färger på olika leder. Några gånger kommer vi till öppningar i skogen så att vi får lite överblick. Vi befinner oss nära civilisationen, det är mycket hagar och här och där passerar vi hus. Stigen stiger stadigt uppåt och det märks att vi är lite otränade, det är jobbigt med alla uppförsbackar. Till slut får vi i alla fall lön för mödan och vi kommer upp ovanför träden, precis vid toppen. Här uppe ligger det några flyttblock som visar att hela berget varit täckt med glaciäris en gång i tiden. Utsikten från toppen är hänförande, långa djupa dalar och höga bergstoppar omger oss. Några gåsgamar flyger förbi. En passerar rakt över oss, det viner om vingarna när den flyger. När vi känner oss nöjda påbörjar vi nedstigningen. Vi ska ta en annan väg tillbaka så att vi gör en rundslinga men vi hittar inte stigen, så till slut börjar vi gå ner samma väg som vi kom. Efter ett litet stycke märker vi att vi snarare hade hamnat fel sista biten på väg upp, så nu får vi en annan väg tillbaka. Den här gången en körväg, först genom granskog, sen genom bokskog. När vi kommer ut vid byn Gez börjar det regna och därför bestämmer vi oss för att lämna leden och istället ta vägen tillbaka till bilen. Härifrån fortsätter vi nu med bil in i en dal. Vägen går högt upp på bergssidan, slingrar sig fram och tillbaka och å sidan är det brant ner i dalen. På några ställen har de byggt överbyggnader till skydd mot stenras. Vi kommer dock lyckligt fram till det lilla bergssamhället Luz-St-Sauveur där vi ska bo några dagar framöver. Vi checkar in på vårt lägenhetshotell vi ska bo på innan vi går in till centrum och handlar mat. Efter att ha lagat middag tar vi det lugnt och planerar morgondagen innan det är dags att gå och lägga sig.
Dag 2 – Cirque de Gavarnie – onsdag 9/7
När vi vaknar regnar det utanför fönstret. Lite nedslående, men det är inget att göra. Vi bestämmer oss för att åka till Gavarnie, eftersom det inte är så långt bort. Sagt och gjort, efter frukost tar vi bilen och fortsätter på den krokiga vägen in i dalen så långt vi kan åka. Vi befinner oss nu i byn Gavarnie. Det här är ett välkänt turistmål i den här delen av Pyrenéerna; En cirque är en amfiteaterliknande avslutning på en dal (ordet cirque betyder cirkus på franska) med höga bergsväggar i en stor cirkel. Cirquen har skapats av en glaciär, som numera är bortsmält. Här i Gavarnie finns flera kända landmärken som gör den lite extra känd. Flera höga vattenfall kastar sig ner för bergsväggarna och det största av dem som heter Grande Cascade de Gavarnie är också Frankrikes högsta vattenfall, 422 m högt. Runt cirquen finns också flera höga toppar och ett mycket känt pass: Brèche de Roland, som ser ut som ett jättelikt hack i den omgivande bergväggen. Enligt legenden ska Karl den Stores systerson Roland ha huggit upp bräschen i bergväggen med sitt svärd Durendal. Cirquen ligger i en nationalpark – Parc National des Pyrénées – som sträcker sig ett stycke längs den spanska gränsen. I den östra delen av nationalparken ligger det tre stycken cirquer och det här området har tillsammans med en annan nationalpark på spanska sidan (Parque Nacional de Ordesa y Monte Perdido) tagits upp på Unescos lista av världsarv.
I och med att det här är ett så pass känt turistmål finns en enkel och bekväm gångväg fram till cirquen från Gavarnie, där man också kan hyra häst eller åsna om man inte orkar gå. Vi har däremot tänkt att gå en annan stig, som gör att man kommer upp lite på höjden och får en rundslinga. Innan vi börjar går vi in på nationalparkens hus som ligger i kommunhuset. Jajamensan, den här lilla byn med cirka 140 innevånare är alltså en egen kommun! I nationalparkens hus finns information om nationalparkens djur och växter, lite om hur cirquerna har bildats och en liten utställning om pyreneism, det vill säga bergsklättring i Pyrenéerna. När vi kikat klart går vi upp till kyrkan där vår led startar. Först går vi in och kikar in i den lilla kyrkan som började byggas på 1100-talet. Efter detta slår vi in på stigen som går i skogskanten. Vi har skogen över oss på bergssidan, nedanför är det ängar och hagar. Det är uppför, vid några tillfällen är det serpentinstigar uppåt, men mestadels är det en behaglig stigning. Fin utsikt framåt mot cirquen och ner i dalen, där huvudleden går. Det är några som har tagit samma stig som vi, men det är inte särskilt många. Efter ett tag går vi in i skogen och tar den sista stigningen upp till trädgränsen. Då har vi hamnat på en platå med namnet Plateau de Bellevue, allså vackerutsiktplatån. Namnet är välförtjänt, men den vackra utsikten mot cirquen och det stora vattenfallet. Här går vi in i en kohage, och borta vid ett krön tittar en liten flock med kor fram. De står alldeles vid ett litet rastskydd (cabane) som vi går fram till för att se hur det ser ut inuti. Det är lite spartanskt, men bra skydd mot oväder om man skulle drabbas av det. Vi har ju däremot snarast drabbats av finväder, det är visserligen lite moln på högre höjd, men solen tittar fram och regnet är helt borta. Inte alls som de sa på väderleksrapporten, men vi är inte ledsna för det.
Från platån går stigen ner ett stycke och vi hamnar i ett stenigt område. Plötsligt ser vi en kattstor gnagare springa förbi, det är ett murmeldjur. På samma ställe ser vi också två ungar som tittar upp ur ett hål i marken. Lite nyfikna är de murmeldjuren så de låter sig fotograferas innan det är dags att vandra vidare. Strax efter att vi sett murmeldjuren kommer en flock med kråkfåglar med gula näbbar. Det är alpkajor som svävflyger fram på vindarna. Stigen går ner i skogen igen och vi kommer till en å som markerar gränsen till nationalparken. En kort bit uppströms finns ett fint vattenfall som vi går fram och tittar på. Vattnet är alldeles klart och fint, och man får god lust att smaka. Vi har hört att det kan finnas parasiter i vattnet då det finns mycket får i Pyrenéerna. Då vi inte kollat upp sanningshalten av detta (eller risken) låter vi bli att dricka det. Efter att vi kommit in i nationalparken slingrar sig stigen nedåt. Ett tag tappar vi bort leden, men vi kommer snabbt ut på den stora mulstigen som leder upp till hotellet som ligger i cirquens öppning. Här på huvudstigen som är lättvandrad är det mycket fler människor. Snart kommer vi upp till hotellet som ligger på mellan 1500 och 1600 meters höjd över havet. Här köper vi en sandwich och en kaffe som vi äter med den hela cirkelformade dalskålen framför oss. Man kan ta en stig från hotellet upp till vattenfallet, och det bestämmer vi oss för att göra. Det är en stenig stig, tänk stigen upp till Kebnekaise men lite mindre brant. Vid vattenfallets fot dånar det och vattendroppar regnar ner över området. Det är mycket imponerande med det höga vattenfallet över våra huvuden. Det är också en fin utsikt tillbaka i dalen vi kommit från. Tyvärr ligger det moln som döljer den översta terassen av cirquen, så vi ser aldrig de högsta topparna och Rolandsbräschen, men det är vackert ändå. Nöjda vandrar vi tillbaka, nu ser vi får inne i cirquen. Här går de fritt och betar. Tillbakavägen går vi den stora stigen. På kvällen badar vi bastu på hotellet, en ovanlig lyx här i Frankrike. Det märks att de är lite ovana och ängsliga vad gäller bastubadande. Inte får man slänga vatten på stenarna, och barn under 7 år får inte gå in i bastun. Franska barn är måhända känsligare för värme?
Dag 3 – Vignemale – torsdag 10/7
Den tredje dagen i Pyrenéerna ska vi åka till en annan dal, som ligger parallellt med ”vår” dal. Så vi börjar med att åka nedför dalen, och sen upp i nästa, på smala och slingrande vägar. Ganska högt upp ska vi, Pont d’Espagne (Spanienbron) där vi ska börja vår dagsvandring ligger på 1496 möh. Vi parkerar bilen och går upp till bron. Det här också ett känt ställe. Själva bron är en valvbro som sitter högt över ett vattenfall i en å. Idag ska vi gå en sträcka på GR 10. GR står för Grande Randonnée (ungefär stor vandringsled) och det finns massor med sådana GR i flera länder i Europa. GR 10 går genom hela Pyrenéerna på franska sidan, från Medelhavet till Atlanten. På spanska sidan parallellt med GR 10 löper GR 11. Idag ska vi vandra från Pont d’Espagne till Refuge des Oulettes de Gaube, som är en övernattningsstuga som ligger vid foten av Vignemale som är franska Pyrenéernas högsta berg (det finns tre toppar som är högre i Pyrenéerna, men de ligger alla i Spanien). Ungefär på en tredjedel av vägen ligger en sjö: Lac de Gaube. Här finns det restaurang, och vill man inte gå en så jobbig stig kan man åka linbana en bit upp och sedan gå en relativt platt väg fram till sjön. Vi tar dock GR 10, vi har tänkt oss att vi kanske ska vandra genom hela Pyrenéerna någon gång, så nu passar vi på att prova lederna.
Stigen börjar i barrskogen, här i Pyrenéerna är det barrskog över lövskogen upp till skogsgränsen, alltså omvänt mot i Skandinavien. Vi befinner oss i Pyrenéernas nationalpark även här, så skogen är skyddad och många träd är mycket stora. Stigen börjar med en lång, ganska brant uppförsbacke genom skogen. Det är förresten uppförsbacke nästan hela vägen, inte så mycket upp och ner som vi är vana vid, men den brantaste backen är alltså här i början. Här och där går leden över klippor som har lustiga upphöjda mönster, som rötter av sten som korsar över hällarna. När vi kommer ut ur skogen är vi framme vid Lac de Gaube. Sjöns vatten är mörkt turkost, och det är helt spegelblankt. Nästan inte ett moln på himmelen. Helt fantastiskt vackert med den djupt skurna dalen med sjön i mitten och de höga bergstopparna runt omkring. Det var populärt att komma hit till Lac de Gaube redan på 1800-talet. Här ligger det som sagt en restaurang, men vi hoppar över den för tillfället utan äter istället lite nötter medan vi njuter av utsikten. Man ser Vignemalemassivet i änden av dalen framåt, men själva toppen döljs då dalen böjer av en aning.
Vandringen fortsätter längs sjöns strand. Ledmarkeringen kan väl beskrivas som sporadisk, men det är en tydlig stig att följa så det är inga problem. Efter att vi gått förbi sjön kommer vi in i en ny skog. Kan nämnas att vi här befinner oss på cirka 1800 meters höjd, så man märker att klimatet är annorlunda jämfört med Skandernas. I skogen är det ytterligare en ganska kraftig stigning upp till en liten cabane, där det går en flock med kor tillsammans med en åsna. Vi fortsätter en liten bit och kommer fram till underbara gräsängar där det går hästar och betar. Vi stannar vid en bro för att äta en macka och njuter av utsikten. Nu kan man se hela Vignemale, en hög spetsig topp med en enorm bergvägg som är ungefär 1000 meter hög. Efter pausen är det ytterligare en stigning upp till övernattningsstugan som ligger på 2150 meters höjd, alltså högre än toppen på Kebnekaise. Här går det får och betar på platån framför berget. Vi sätter oss ner framför huset och äter upp vår sista smörgås och studerar berget och de två, relativt små glaciärerna som ligger framför klippan. Det finns ytterligare en, större glaciär på andra sidan. Vi försöker också se hur leden fortsätter upp mot ett pass genom att studera ett par vandrare som går vidare. Det är mycket människor som går sträckan som vi just gått, mer folk än på norra Kungsleden, men de flesta vänder här, eller redan vid Lac de Gaube. Innan det är dags för oss att gå vidare går vi in i stugan för att kika lite. Eller stuga och stuga, det är ett rejält tvåvåningshus i sten. Här kan man sova och de har även matservering! Vi går dock den vackra vägen tillbaka till restaurangen vid Lac de Gaube där vi köper varsin stor bägare med hemgjord blåbärsglass, det växer blåbär i bergen i Frankrike. Mycket trevlig vandringsdag och fantastiskt väder!
Dag 4 – Pic du Midi de Bigorre – fredag 11/7
Idag ska vi lämna Pyrenéerna och bila tillbaka norrut. Då passar det med ett mindre svettigt besök, till exempel på toppen Pic du Midi de Bigorre (2877 möh). Anledningen till att det är mindre svettigt är att man kan åka linbana hela vägen upp på toppen, där det finns ett känt astronomiskt observatorium. Men för att komma till berget måste vi åka en bergsväg genom det kända passet Col du Tourmalet. Passet är kanske framför allt känt för cykling; Tour de France passerar ofta detta pass när det går genom Pyrenéerna och många cykelfantaster åker hit för att få cykla genom passet som ligger på imponerande 2115 möh. Vägen som slingrar sig i serpentiner upp för bergsväggarna går genom gröna herdeområden och vi träffar på både kor och får mitt på vägen. Uppe i passet går det en flock lamadjur och betar. Från Col du Tourmalet går också en gångväg upp på Pic du Midi. När vi passerat passet har vi en kort bit kvar ner till skidorten La Mongie där linbanan upp på toppen börjar. Vi köper biljetter som är svindyra – det kostar ungefär lika mycket att åka upp på toppen som det gör att åka motorbåt över Riebnes till Vuonatjviken – och ställer oss sedan för att vänta på nästa linbanetur upp som vi gör i sällskap med en grupp japaner. Linbanan är egentligen två linbanor, som vardera har en höjdstigning på 500 meter, mitt på får man alltså byta. Det är fin utsikt från kabinen. Första sträckningen känns det inte som att den går så högt och det gungar bara när man passerar pylonerna. Andra delsträckningen går över en djup ravin och här är det 350 meter ner till marken på djupaste stället, så det är inget för höjdrädda. Uppe på topplatån har man en vidunderlig utsikt över bergskedjan. Det är nästan molnfritt, så man ser långt. När vi varit däruppe en stund startar en guidning, där en kille berättar (på franska) om alla topparna man kan se härifrån, man ser ungefär 20 mil av Pyrenéernas cirka 40 mil. Bland annat ser man Pyrenéernas högsta berg Pic d’Aneto, Vignemale där vi var igår och topparna runt Cirque de Gavarnie. Idag kan vi alltså se Brèche de Roland som var i molnen häromdagen. Mitt i guidningen svimmar en ung kille och faller med en duns ner i betonggolvet. ”Det händer minst en gång om dagen” säger guiden och det kommer ut sjukvårdspersonal som tar hand om killen innan guidningen kan fortsätta. Han berättar också om bakgrunden till namnet på toppen Pic du Midi. Midi betyder middag (klockan 12 alltså) på franska, och man använde toppen för att utläsa tiden. När solen stod rakt över Pic du Midi var klockan 12. Men det beror ju lite på var man befinner sig och därför finns det tolv olika Pic du Midi i Pyrenéerna. När guidningen är slut tar vi en tur på observationsmuseet innan det är dags att fara ner. Nu har molnen samlats i dalen så det var tur att vi var här i tid. En trevlig minisemester i Pyrenéerna som ger mersmak går mot sitt slut, men vi kommer tillbaka.
I really fancy the Pryenees, much more so than the Alps as I understand that there is a much wilder feel. The GR10 would certainly be a challenge and a great walk!
Great pictures and write up as ever.