Padjelanta nationalpark
Sommaren 2014 fjällvandrade vi i och omkring Padjelanta nationalpark. Padjelanta, eller Badjelánnda som det stavas på lulesamiska, är Sveriges största nationalpark med sina 1 984 km² (vilket är något större än Arvika kommun och något mindre än Hagfors kommun). Trots detta är nationalparken relativt okänd bland allmänheten. Padjelanta gränsar i öster till Sareks nationalpark och i väster till Norge. Dessa två nationalparker bildar världsarvet Laponia tillsammans med nationalparkerna Stora Sjöfallet och Muddus, naturreservaten Sjaunja och Stubba, samt områdena Tjuoldavuobme, Laitauredeltat och Sulitelma. Padjelanta är en högplatå som till större delen ligger ovanför trädgränsen, och karaktäriseras av mjuka, kulliga berg och långa siktvidder. I parken finns tre stora sjöar, vilka också bidrar till den öppna känslan av Padjelanta. På grund av att berggrunden är kalkhaltig är växtligheten riklig och här finns många ovanliga arter. Padjelanta är dessutom ett levande kulturlandskap: tre samebyar bedriver renskötsel i området som är sommarbetesmarker och det ligger flera sommarsamevisten i nationalparken.
Padjelantaleden
Genom Padjelanta går den cirka 14 mil långa vandringsleden Padjelantaleden. Vissa delar av sträckningen sammanfaller denna med Nordkalottleden. Padjelantaleden är lätt att vandra, den är välmarkerad, välspångad och över alla större vattendrag finns broar så att man inte behöver vada. Med jämna mellanrum finns övernattningsstugor, utanför nationalparken drivs dessa av STF och i nationalparken drivs stugorna av samebyarna. Allt detta sammantaget gör att Padjelantaleden är en led som passar bra även för ovana fjällvandrare. Men om man jämför med de populära avsnitten av Kungsleden är Padjelantaleden mindre välbesökt, vilket leder till att man får vara mer ensam på fjället och att leden inte blir alls lika sliten, vilket är mycket positivt. Längst i norr delar Padjelantaleden upp sig i två grenar, en östlig gren som går lite lägre nere i björkskogen till Änonjálmme och en västlig gren som går lite högre upp på fjället till Vájsáluokta. Vi följde leden från Vájsáluokta fram till Tarraluoppalstugorna, där vi vek av från leden och gick den väg som kallas Linnés väg fram till Kvikkjokk. Det var den vägen som Carl von Linné gick när han vandrade till Stáloluokta på sin Lapplandsresa. Linnés väg är en oledad färdväg på högfjället genom Vállevágge; om man istället fortsätter på Padjelantaleden går man de sista dagarna genom björkskogen i Tarradalen.
I år har vi inte haft någon tidspress på det sätt vi hade förra året när vi vandrade Gröna Bandet. Istället för att förflyttat oss långt har vi därför satsat på att gå lite kortare sträckor och gjort kortare kvällsturer och dagsutflykter. Framför allt har vi besökt lite närbeliggande toppar, åtta mindre toppbestigningar har vi gjort under vandringen. Vi är mycket nöjda med vår vandring som tagit oss genom vackra landskap. Vi har dessutom haft bra väder under nästan hela vandringen vilket alltid förhöjer upplevelsen.
Nedan följer en lista över dagsetapperna, som länkar till bloggposter som beskriver vår vandring dag för dag.
Dag 1: Ritsem – Guossjájávrre, 7 km + 3 km
Dag 2: Guossjájávrre – Vuojatädno, 18,5 km + 2 km
Dag 3: Vuojatädno – Boarkka, 16 km + 9 km
Dag 5: Boarkka – Stáloluokta, 20 km + 4 km
Dag 6: Stáloluokta, 0 km + 16 km
Dag 7: Stáloluokta – Duottarjávrre, 19 km + 13 km
Dag 8: Duottarjávvre – Gárránisjågåsj, 16 km + 2 km
Dag 9: Gárránisjågåsj – Ruonasvágge, 14 km + 4 km
Dag 10: Ruonasvágge – Vállevárre, 15 km + 1 km
Dag 11: Vállevárre – Kvikkjokk, 10,5 km
Totalt: Ritsem – Kvikkjokk, 136 km + 64 km