Startpunkt: Jiegnáffojåhkå
Slutpunkt: Stáloluokta
Datum: 9-11 augusti
Sträcka: 10 km + dagsturer

 

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2016-08-09 11:43:41.GPX”]

< Till dag 8

D9

Dåligt väder, glada miner

Fiske

Det regnar under natten och när vi vaknar är det dimmigt och fuktigt. Ingen topptur eller annat i sikte. Christophe har sovit dåligt för hans liggunderlag har gått sönder. Limmet i en av svetsarna har släppt, så att det har blivit en stor ”bulle” mitt under ryggen. Det blir att reklamera när vi kommer hem (vi fick en ny). Vi gör morgonrutinerna och ”hänger” i tältet en stund. Sedan går vi ner genom videsnåren till den mäktiga Stálojåhkå för att pröva fiskelyckan. Det går inte så bra för oss; strömmen är så strid så att betet snabbt trycks in mot strandkanten. Och inget napp blir det heller. Vi försöker en stund innan vi tröttnar och går tillbaka till tältet. Vad ska vi göra nu då?

 

Omläggning av planerna

Vi bestämmer oss för att gå till Stáloluokta redan idag, istället för imorgon som var ursprungsplanen. Då kan vi kanske utnyttja ett eventuellt finväder för en dagsutflykt från stugplatsen. Dessutom blir det skönt med en säng och en bastu ikväll. Sagt och gjort slår vi ihop vårt tält i duggregnet och packar ner våra saker och ger oss iväg.

 

Mot Stáloluokta

Den relativt korta sträckan vi har kvar till Stáloluokta är lättgången på fin stig på rished, men däremot är sikten riktigt kass. Vi ser inga berg och inte mycket annat heller. Den stora stalostenen på andra sidan Stálojåhkå tror vi oss se, men vi är osäkra. Tur att vi kommer gå just den här sträckan igen nästa år (när vi ska ta oss från Sulitjelma och norrut) så att vi får se hur det ser ut. Leden tar oss över Viejejåhkå via en hängbro, högt över ett brusande fall. Efter bron kommer vi snart till kända vandringsmarker, här på leden har vi gått förut när vi besteg toppen 1356 på Gierggevárre. Efter det har vi bara en kort sträcka kvar till stugplatsen vid Stáloluokta.

 

Framme i Stáloluokta

Väl framme i Stáloluokta installerar vi oss i ett rum. Vi får betala för oss senare när stugvärdarna finns på plats. Senare under dagen kommer Manfred också fram till Stáloluokta och han tar en säng i vårt rum. Eftermiddagen spenderar vi med att fiska lite i den stora sjön Virihávrre, men vi har ingen fiskelycka. Tur att vi kan köpa nyfångad och nyrökt röding av samerna här i byn, det blir gott till förrätt ikväll. På kvällen blir det bastu och bad i den lilla sjön Luoppal.

 

Unna Dijdder

Nästföljande dag är en extradag för oss här i Stáloluokta. Först säger vi adjö till Manfred som ska fortsätta vidare norrut på Nordkalottleden. Dagens utflykt blir upp på det lilla berget Unna Dijdder som ligger precis norr om stugplatsen. Vi följer en liten rösad stig upp på berget mot en mast som står på den första toppen närmast stugorna. När vi kommer upp lite högre ser vi att det har snöat under natten på topparna runt omkring som har blivit ”sockrade”. Mycket tjusigt. När vi kommer upp till masten hör vi att den ”pratar”. Vi överhör ett samtal mellan en fjällvandrare vid Skarjabron inne i Sarek och polisen i Luleå. Vi sätter oss och äter lite nötter och kollar på en renko med sin kalv som cirkulerar runt oss. Sedan går vi norrut mot den högsta toppen. Berget häruppe är klippigt, likt storebror Stuor Dijdder som vi var uppe på förra gången vi var i Padjelanta. När vi varit uppe på toppen går vi ner på norrsidan och tar Padjelantaleden tillbaka till Stáloluokta. Eftermiddagen och kvällen spenderar vi med att slappa, fiska (inget napp) och bastubad.

 

Sista dagen

Sista dagen på årets fjällvandring. I eftermiddag ska vi ta helikoptern till Ritsem. På förmiddagen går vi Padjelantaleden bort till Gieddávrre för att pröva fiskelyckan (ingen tur) och leta efter hjorton (som vi hittar). Bron som har suttit vid utloppet av sjön har blivit bortspolad så vi tar även Padjelantaleden tillbaka. Klockan fyra står vi och väntar på helikoptern från Fiskflyg. Det är även en familj som ska åka till Ritsem, så vi och pappan i familjen får vänta medan helikoptern kör mamman och barnen till Ritsem. Efter en ganska lång tid är det vår tur. Vi har åkt helikopter en gång tidigare, men då var vi ganska okoncentrerade då Christophe hade brutit foten. Den här gången kan vi njuta av helikopterturen, som kör längs med Padjelantaleden norrut till Ritsem. Eftersom man åker ganska nära marken har man mycket bra utsikt hela tiden, det är mycket fint. Efter en knapp halvtimme landar vi i Ritsem och årets fjälltur går mot sitt slut. Fortsättning på Nordkalottleden följer nästa år.

 

%d bloggare gillar detta: