Dag 8: S. Kyrkstensskaftet – Ottfjället

Startpunkt: Södra Kyrkstensskaftet
Slutpunkt: Ottfjället, mitt emellan Skorvhuvudet och Rekhuvudet
Datum: 23 juni
Sträcka: 22 km

< Till dag 7
Till dag 9 >

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2013-06-23 S. Kyrkstensskaftet – Skorvhuvudet.GPX”]

Morgon dag 8 på ängen

Naturskog

När vi vaknar är tältduken blöt. Det har regnat. Gräset på vår lilla äng är också blött, och morgonen är lite mulen, men det är inget regn längre. Efter att vi gjort oss klara och packat ihop våra grejer följer vi den lilla bäcken tills vi kommer tillbaka ner på leden. Vi behöver inte gå särskilt långt innan vi kommer ner på stigen. Vi går i nedförsbacke, snart är vi så långt ner att det växer granar också. Vi vandrar genom vacker naturskog här i Vålådalens naturreservat, som vi befunnit oss i sedan i förrgår. Naturskog är skog som varit opåverkad av människan så länge att den återfått urskogens karaktär. Nu är det lättvandrat: omgivningarna är vackra och packningen börjar bli lätt. Här och där öppnar sig skogen och man ser fjällen som som omger dalen. Vädret blir allt bättre på förmiddagen och när vi stannar för att fika vid Vålån skiner solen. Det är en vacker plats precis där ån gör en krok, vattnet spritter och vi mår riktigt bra här. Vi får syn på en spindel i gräset med en äggsäck på bakkroppen som vi studerar.

Vålådalen

Sista biten mot Vålådalen möter vi några andra vandrare. På några ställen sitter det skyltar som berättar om platsen och platsens historia. Mannen som grundade stationen hette Gösta Olander och han var även känd som idrottstränare. Han gjorde Vålådalen till en plats dit löpare från hela världen kom för att springa på myrarna och i skogen. En välkänd löpare som tränade här var Gunder Hägg. Vi kommer fram till Vålådalens fjällstation. Det har inte öppnat för säsongen än, men det är ändå en del människor här som är ute och promenerar eller cyklar. Vi sitter en stund på en bänk utanför huvudbyggnaden och vilar oss. En man kommer fram och pratar med oss. Han är här som ledare för ett konfirmationsläger med en grupp samiska ungdomar. Efter vår lilla paus är det dags att vandra uppför igen: nu ska vi upp på Ottfjället. Först går leden ganska brant uppför bland skidbackarna, sen kommer vi ut på en grusväg. Efter en liten stund kommer vi fram till ett vindskydd. Här ska det finnas en cache, och vi ställer från oss ryggsäckarna för att leta efter den. GPS:en visar dock att vi är 300 m från rätt plats. Konstigt. Vi läser lite på beskrivningen av cachen där det står att vindskyddet ligger vid trädgränsen. Vi är alltså inte på rätt ställe, utan får fortsätta uppåt. Och mycket riktigt, där träden slutar växa ligger ett annat vindskydd. Vi fortsätter att leta efter cachen här, men hittar den inte. Till slut ger vi upp.

Sällskap till lunch

Det är dags för lunch, och här är ett bra ställe att luncha på. Det ligger ett vattenfall i närheten som är vackert att titta på, och som ger oss vatten till soppan. Medan vi lagade lunchen kommer ett äldre par med en hund upp till vindskyddet och slår sig ner med oss för att fika. De heter Maude och Gunnar och kommer från Trillevallen där de driver stugbyn som ligger där. De berättar att de hade tänkt sig ut på Ottsjön för att fiska, men att det var för vågigt, så de bestämde sig för en tur upp på Ottfjället istället. Vi berättar om vår vandring, och får en trevlig pratstund. Om vi sköter om våra fötter kommer vi klara av hela vandringen, tror de. Det visar sig att de äger marken uppe vid toppen av Välliste, där vi tänkt att tälta imorgon. Här finns en toppstuga, och vi lovar att skriva i boken om vi går upp på toppen. De berättar också att grusvägen vi går på byggdes för samernas skull, då det tidigare låg ett sarvslakteri uppe på toppen Kläppen.

Ottfjället

Vi säger hej då till Maude och Gunnar och fortsätter uppåt. Vid ett tillfälle stöter vi på en stor grupp ungdomar på väg nedför, som vi misstänker hör till konfirmanderna. Såhär mycket folk som vi har träffat på leden idag har vi inte mött någon gång hittills. Leden går högt upp på Ottfjället, ganska nära Västertoppen. Här är naturen lite kargare och det börjar dessutom blåsa ganska kraftigt. Vid en liten sjö stannar vi till för att äta lite frukt och kakor. Här är det jättefint: på andra sidan sjön ligger ett stort snöfält som bildar ett överhäng över sjön. När vi sitter där och fikar kommer ett gäng sarvar ut på snöfältet, ett perfekt läge för att kolla på dessa djur och att fota litegrann. När Christophe sitter med kameran i högsta hugg kommer så ett nytt gäng rentjurar fram över ett krön, men nu på vår sida om sjön. De passerar oss helt lugnt, alldeles intill. Tur att vi satt ner, annars hade vi skrämt dem och inte kommit så nära. Det är häftigt att få sådana naturupplevelser. När vi fortsätter vandringen skrämmer vi förstås bort de nervösa renarna som är kvar på snöfältet, trots att det hade varit bättre för dem att bara stå kvar. De är inte alltid så smarta.

Fin tältplats

Vi går vidare, och kommer snart till raststugan Ottfjället där vi stannar till en liten stund och skriver i loggboken. Efter stugan är det mycket vackert. Gröna gräsängar, mjuka former, små sjöar, vackra vyer. Det är fortfarande soligt och blåsigt. Vid en av sjöarna får vi småklättra mellan strandkanten och ett stup. En liten äventyrlig led. Leden är på sina ställen lite sporadiskt markerad, men det går bra att följa när vi hänger med på kartan. Nä vi gått förbi Skorvhuvudet letar vi efter ett ställe att slå läger. Vi hittar en jättefin plats vid en liten tjärn mitt emellan Skorvhuvudet och Rekhuvudet. Härifrån kan man se Åreskutan om man går upp på en liten kulle. Det blåser kraftigt när vi slår upp tältet, men vi lyckas bra. Middagen äter vi inne i absiden idag för att få lite lä. Som tur var lägger sig vinden framåt aftonen, så det blir lite lugnare för oss att sova. Vilken fin dag vi har haft idag!