Startpunkt: STF Fjällstation Kvikkjokk
Slutpunkt: Jågge
Datum: 31 juli
Sträcka: 28 km

< Till dag 44/45
Till dag 47 >

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2013-07-31 Kvikkjokk- Jågge.GPX”]

Morgon vid Kungsledens startpunkt i Kvikkjokk

Tung start

Lite sovmorgon får det bli idag med tanke på datastrulet igår, men lite trötta är vi ändå när vi stiger upp. Vi äter frukost med Ann-Charlotte och Jimmy och sedan blir det dags att ta avsked av dem. Det är lite tråkigt när man börjar känna varandra litegrann. Sedan är det dags att packa ihop och städa ur och checka ut. Här har de en sån här ryggsäcksvåg så vi passar på att kolla vikten på packningen. Christophe har 21 kg och Emil 23 kg. Lite för tungt… Vi får väl äta mycket de närmaste dagarna helt enkelt. Vädret är naturligtvis uselt eftersom det är första dagen på en ny etapp, den nya trenden som vi tänkte skulle starta i Hemavan var tydligen bara undantaget som bekräftar regeln. Det är alltså regn och rusk och regnkläderna är därmed på. Det är ju skog i trakterna här då det ligger så lågt som det gör. Till en början är det enkel vandring på bred skogsstig. Trots detta lyckas vi slå in på fel stig vid ett tillfälle, men vi märker snart att det inte är några röda färgmarkeringar runt träden längre.

Gamla bekanta

Eftersom det är så tråkigt väder tar vi första nötätarpausen stående. En kvinna kommer från andra hållet och börjar prata med oss på lite bruten skandinaviska. Det är något bekant över henne, men vi tänker inte så mycket mer på det. Men så kommer hennes man ut från skogen och han har ett par runda glasögon med röda bågar på sig. De där känner vi igen och nu vet vi var vi har sett de här människorna förut: Det är det belgiska par som vi mötte mellan Ankarede och Tjärnbäcken den 11 juli. Efter att ha påmint dem så minns de även oss. ”Men ni har väl inte gått hela vägen från Ankarede?” skojar de (själva har de åkt bil emellan Ankarede och Kvikkjokk). Jo men det har vi ju, så nu får vi berätta lite om Gröna Bandet. Det har de inte hört talas om tidigare, men de associerar till Norge på langs eftersom de varit mycket i vårt västra grannland och vandrat. Vi säger hej då till belgarna (kommer vi träffas någon mer gång i sommar?) och går vidare. Nu träffar vi på lite mer folk än vad vi gjort tidigare under vår vandring, men folk stannar inte för att prata utan säger bara hej, hej och går vidare, förutom belgarna då. Det märks alltså att vi kommit in på en mer trafikerad del av Kungsleden.

Pårte

Här i trakterna runt Pårte är det extremt stenigt och då vi är i barrskog är det också mycket rötter överallt. Tyvärr blir det väldigt halt när det regnar och med våra tunga säckar har vi det ganska jobbigt. Humöret är alltså inte på topp. Sjön Stuor Dáhtá ger inget vidare intryck i det här vädret, den har vi ju annars hört att andra har gillat. Så småningom kommer vi fram till den första fjällstugan från Kvikkjokk: Pårtestugan. Den ligger som ute på en halvö i sjön Sjábttjakjávrre. När vi går in mot stugan sitter det små skyltar: ”Här får man inte tälta om man inte betalar avgift” ungefär – ger inte ett så välkomnande intryck. Vid stugan ställer vi av oss våra grejer och tar av oss blöta regnbyxor och så, men ingen stugvärd syns till. Vi får gå till stugvärdhuset och knacka på. Mannen som öppnar säger knappt hej till oss och han är väldigt ointresserad. Lite ovanligt, för värdarna i fjällstugorna brukar vara väldigt intresserade av att höra om vår vandring. Nåja, vi får i alla fall betala vår dagavgift och Christophe köper sommarens första stugmärke. På de här stugmärkena är det oftast ett djur eller en växt som hör ihop med området runt stugan, men i Pårtes fall är det en fjällräv på märket, vilket är lite märkligt på en stuga som ligger mitt i tallskogen. När vi håller på med vår betalning kommer ett gäng med blöta och frusna tyska, unga killar. De försöker förhandla för att få lite billigare, men värden är mycket otrevlig mot dem. Vilken tråkig attityd han har. (Inte för att de ska få använda veden gratis för att de fryser, men man behöver ju inte vara taskig). De beslutar sig i alla fall för dagavgift och vi går alla in i storstugan, vi tar ena köket och tyskarna det andra. Snart kommer det flera ungdomar, men den här gången från Frankrike. De blir lyckligt överraskade över att hitta två fransktalande långvandrare (dvs vi) att snacka med. De här franska ungdomarna har gått från Abisko och första delen fram till Vakkotavare har de haft det riktigt bra med fint väder och trevlig vandring. Efter Saltoluokta har det varit jobbigare för dem, de har bland annat fått ro tre gånger både över Sitojaure (4 km) och Laitaure (3 km). Sju kilometer var alltså. De hade dessutom pressat in detta på samma dag. (Nej, de går inte Gröna Bandet eller motsvarande, men de är unga och har dåligt med pengar, de ror istället för att betala för motorbåtsskjuts). Nu är det dessutom en av tjejerna som har halkat och skrapat upp sig bland stenskravlet. De tycker nog att vi är helt sinnessjuka som inte bara ska vandra de 400 kilometerna som de säger (Kungsleden alltså) utan ungefär 1000 km till. Vi får en trevlig pratstund i stugan i alla fall.

Sarek

Under lunchen spricker det upp lite grann, men det är fortfarande halt ute i skogen. Efter ungefär en kilometers vandring från Pårtestugan går vi över gränsen till Sareks nationalpark. Kungsleden går genom ett hörn av den stora nationalparken. Efter detta börjar vi stigningen upp mot fjället. Det går tungt i den täta skogen och stigen är fortfarande mycket stenig. Alla människor vi möter frågar ”How long to Pårte?”. Det verkar vara en jobbig dagsetapp från Aktse som är nästa fjällstuga efter leden. Vi kommer upp på kalfjället efter en brant backe och befinner oss mellan de två små topparna Huornnásj och Favnoaje. Häruppe är det grönt och fint och man har fin utsikt, först över sjön Rittak, sen över det väldiga Tjaktjajauremagasinet. Det springer omkring mycket renar häruppe och vi ser några tältare, ingen som vi tycker ser ut som Björn och Bella däremot (vi håller lite utkik).

Jågge: Björn och Bella och Milton

Strax innan vi kommer fram till raststugan Jågge går vi in i lite björkskog. Vi ser att det ryker från stugans skorsten så det är någon där redan. Hoppas att det finns tältplatser. Precis utanför stugan finns det två platser, men här bor det gänget som vi såg röken av. Vi pratar med dem och de verkar trevliga nog, Killarna berättar gärna att de har burit lite tungt, men vi kan ju kontra med att ha gått rätt så långt… En kort bit efter raststugan finns en liten dunge där vi hittar plats för tältet. Medan vi sätter upp tältet kommer två personer och en hund gående. Det är ju Björn och Isabell och hunden Milton! Egentligen hade de nog tänkt sig att vandra lite längre, men de har suttit hela dagen och väntat på båtskjuts vid Aktse då de inte ville ro över. De stannar också här och slår upp tältet bredvid vårt. Kvällskvisten spenderar vi med att äta mat tillsammans och delge varandra om våra erfarenheter av de sträckorna vi gått. Det är en mycket trevlig kväll som tyvärr blir lite kort, vi ska ju alla vandra vidare imorgon och vi behöver vår sömn.

Bron över Njáhkájåhkå

Bron över Tjoaltajåhkå

Pårte

Tjaktjajaure och fjällmassivet Kabla

Utsikt över Tjaktjajaure