Dag 4: Kurajaure – Vájmok

Startpunkt: Raststugan Kurajaure
Slutpunkt: STF Fjällstuga Vájmok
Datum: 4 augusti
Sträcka: 10 km + ca 15 km

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2016-08-04 08:01:55.GPX”]

< Till dag 3
Till dag 5 >

Selfie vid Vájmok

Nattligt ”besök”

Sent på kvällen, när vi redan lagt oss och sagt godnatt, hör vi att det kommer vandrare. De går in i raststugan och rumsterar runt en bra stund (äter väl och så). Sen ska de ut och slå upp tältet, ligga och tjattra en stund. Tänk att folk verkar tro att tältdukar är ljudisolerade (alternativt tänka att det ligger nog ingen och sover i det där andra tältet som står här). När vi kliver upp på morgonen på vår vanliga tid ser vi att dessa andra har slagit upp sitt tält bara några meter från vårt. Så mycket plats här uppe, och så nära ska man alltså vara. Som de änglar vi är (ibland) hämnas vi inte utan gör våra morgonsysslor och packar ihop utan att väcka våra grannar.

Förmiddagsvandring

Molnen väller in över Staikas toppar som ömsom skyms, ömsom framträder. Vi får ge upp idén om att bestiga detta berg för denna gång (berget står kvar!), vi går till Vájmok och ser vad dagen ger oss. Från raststugan Kurajaure vid den lilla sjön är det en liten stigning upp till Gurávágges vattendelare. När vi tagit oss upp för den lilla backen har vi sjön Gurájávrre som gett rastskyddet sitt namn framför och till vänster om oss. Hela sträckan förbi den här lite större sjön är karg och stenig och vi får ta oss över några blockpassager, men det finns mycket spång att gå på som underlättar vandringen. Dalen är här också smal och lite instängd och vi vandrar nära dalens branta nordsluttning. På södra sidan av sjön har vi en stenig kulle bakom vilken Staikas lilltopp (1 541 möh) höjer sig. När vi kommer till andra sidan sjön öppnar sig den steniga terrängen plötsligt i några stora gräsängar som skulle lämpa sig väl för tältning.

Vyerna öppnar sig

Efter att vi passerat Gurájávrre öppnar sig dalen i framåtriktningen över en ny sjö. Marken runt sjön är flack och blöt. På andra sidan sjön kan man se en djup och bred dal, men vi ser ännu inte botten av dalen och den stora sjön Vájmok som gömmer sig där. På andra sidan dalen står toppen Suohttetjåhkkå som ett vakttorn och till öster om denna den lite rundare toppen Alep Doaresoajvve. Mellan dessa mynnar ytterligare en bred dal från söder, Sarddevágge.

Vájmok

Vi passerar det blötare, men mindre steniga området förbi sjön 977. Sedan smalnar Gurávágge återigen och leden passerar in mellan en liten avlång höjd som hindrar utsikten ner i Vájmokvágge. När denna höjd har passerats börjar nedförsbacken ner i den större dalen. Här är terrängen storblockig med många mycket stora stenar. Leden är dock lättgången och passerar runt stenarna. Vi ser också flera platser där man skulle kunna slå upp ett tält mellan blocken. Nu kan vi också se sjön Vájmok, som är en stor sjö som ligger inklämd i dalens botten, med relativt branta sluttningar på varje sida. När man följer sjöstranden med blicken kan man se berget Vájmokbákte som en stor klump alldeles vid sjön, med en brant som stupar ner i vattnet. Vaimokstugan som är vårt mål för dagen ligger nere vid sjön, strax innan detta berg.

Stenigt

Vandringen framåt går över mycket stenig mark, blocken blir mindre ju längre vi går och det blir mer att gå på sten än runt. Dessutom går leden på skrå i branten ner mot sjön och slingrar sig lite upp och ner, för att undvika det värsta skravlet. Detta kan säkert upplevas som ansträngande om man kommer vandrande här efter en lång dags vandring från Tarrekaise. Vi har istället fräscha ben såhär på förmiddagen. Då vi väntat oss mycket sten efter vad vi läst och vad vandrare vi mött har sagt blir det som det brukar bli, vi tycker inte att det var så farligt som vi trott. Hela tiden har vi dessutom en vacker vy över den stora sjön vi går intill och molnen börjar spricka upp. Vänder vi på oss ser vi Staikas toppar sticka upp långt därborta. När vi närmar oss stugplatsen kommer vi ner till stranden vid några tillfällen, där stora grusbågar går ut i vattnet. Ganska nära stugan plaskar vi oss över en bäck, och så är vi framme.

Vaimokstugan

När vi kommer fram till stugplatsen kommer stugvärden ut ur värdstugan för att hälsa oss välkomna. Vi blir stående och pratar med henne en liten stund. Det är hennes sista dag här idag efter en månad på denna vackra plats. Stugan ligger i ett skyddat läge mellan Vájmok och backarna upp mot platån norr om Vájmokvágge, och utsikten är magnifik. Vi frågar lite om fisket här, och jo, hon har väl fångat några småöringar men inte så mycket mer än så. Vi får väl se vad vi kan dra upp. Här har vi i alla fall planerat att stanna för natten så vi går in i själva stugan och tar oss ett rum. Vi är tidigt här då vi inte gått så långt, så stugan är i det närmaste tom, utom en säng som är upptagen av en kvinna som är på en dagstur. Dessutom är Vaimokstugan en av STF:s minst besökta fjällstugor, så det finns gott om plats. Vi väljer ett rum och installerar oss innan det är dags att sätta igång med lunchen.

Eftermiddagstur

Nu har finvädret verkligen kommit, solen skiner. Det blir perfekt för att göra en eftermiddagstur. Vi har tänkt oss att ta oss upp för backen upp till platån, och bort till Fierrovágge bortom den. Kanske upp på berget Tsähkok om vi känner oss sugna. Men det första målet är Vájmokbákte, där vi tror att vi kan få överblick. Berget som ligger intill stugan har en lite högre topp som inte syns härifrån och det är den som är vårt mål. Första delmålet blir att ta sig upp för backen. Vi börjar med att följa leden mot Pieskehaure, som börjar med ett litet vad över bäcken som kommer ner vid stugan. Jåkken delar sig i flera armar här nere och vadet är ganska enkelt, men vi får sätta ner foten i vattnet på några ställen. Det är däremot ingen risk att vattnet rinner in då det bara når upp till strax över fotknölarna. Efter vadet följer en brant och ganska ansträngande backe upp längs med den brusande bäcken som kastar sig ner i vackra falltrappor. Vi vinner snabbt höjd och den gräsiga heden ger snabbt vika för kargare och stenigare miljö.

Bygga röse

När vi närmar oss backens höjdpunkt är miljön mycket karg och stenig. Det är inte mycket som växer här uppe, men mellan stenarna växer det en del isranunkel i den lilla jord som finns mellan stenarna. Vyn bakåt mot Vájmok försvinner och istället kan vi se en vidsträckt stenrik platå framför oss. Denna avslutas med en långdragen brant och det är det som är Fierrovágge. Längst västerut avslutas den långa branten i ett högt och ensamt berg: Tsähkok. Mellan oss och denna topp kan vi också se Vájmokbáktes högsta topp som är vårt första mål. Toppen är avrundad och avlång och vi bestämmer oss för en väg att gå dit. Det blir mycket stenhoppande på block, som är mycket ljusa, på många ställen i det närmaste vita. När vi är framme vid själva berget är det en ganska enkel vandring upp på toppen, 1 183 möh. Men här möts vi av en överraskning. Det finns inget toppröse! Vi har ju varit på en del toppar, och toppröse har det funnits på varje liten kulle, men inte här. Vi får helt enkelt se till att bygga ett röse. Det blir ett litet ett, svårt att få till något med de skifferaktiga stenarna som dominerar här uppe. Efter rösebyggandet kan vi njuta av vårt verk och av utsikten. Härifrån domineras utsikten av Tsähkok och Fierrovágge, men vi kan också se bort till Sulitelma, och Nuortta Sávllos dubbeltopp på andra sidan Pieskehaure.

Tsähkok

Det är riktigt fint väder för toppar, så det är ingen svår sak för oss att bestämma oss för att gå upp även på Tsähkok. Vi är bara ett par, tre kilometer bort, men vi kan naturligtvis inte går rakt på toppen utan får gå runt. Här när vi står uppe på en annan topp är det ett perfekt läge för att göra upp en strategi för att på bästa sätt komma upp till topps. Först får vi gå ner igen från Vájmokbákte för att passera över den blockiga platån. Bergsväggen som Tsähkok vänder mot oss är brant med stup, så vi planerar att gå runt på västsidan där lutningen är flackare. När vi kommer fram till själva berget och börjar vår uppstigning märker vi att marken är mycket jordigare här, det växer en hel del gräs och det är enkelt att ta sig fram. Även renarna gillar växtligheten här, vi ser flera små flockar. På det hela taget är det en ganska enkel, men förstås ansträngande bestigning, hela vägen upp till 1 564 möh. På vår väg upp ser vi en människa på väg ner, kanske är det kvinnan på dagstur? Bara längst upp är det lite mer stenigt, här ser vi också några fjällripor som trycker bland stenarna. Från toppröset har vi fin utsikt mot Sulitelma och den stora jökeln Stuorrajiegŋa. Norrut är sikten fri mot Jiegŋáffo, Padjelantas högsta berg som vi kommer att passera om några dagar och har tänkt att försöka ta oss upp på. Sikten är också fri mot Staikas spetsiga topp, därborta var vi imorse.

Kväll

Nu är det dock dags att ge sig av tillbaka hemåt. Det blir en lång väg på stenblock. Det blir i det närmaste hypnotiskt när man kliver från sten till sten och försöker finna den bästa vägen framåt. Koncentration på var man sätter fötterna. Vi kommer till bäcken som rinner ner till Vaimokstugan och den här gången försöker vi vada den lite högre upp. Det blir dock för djupt för att vi ska lyckas med våra kängor på, så vi tar leden ner. När vi kommer fram har det dykt upp ett äldre par som vandrat från Tarrekaise. Lite senare kommer det också fram en tysk äldre herre. ”Tolv timmar!” säger han, vandringen har varit jobbig för honom. Nu är vi hungriga och smutsiga, så vi tvättar oss och lagar middag. Efter middagen blir det lite kvällsfiske i Vájmok, och både Christophe och Emil lyckas fånga varsin liten öring. Dock är de för små, så de får släppas tillbaka. Men nu vet vi att det går. Nöjda med dagens vandring, dagens toppbestigningar och första nappet är det skönt att gå och lägga sig i en mjuk säng.