Brattforsheden

Det är första lördagen med vackert väder på evigheter, då gäller det att passa på att komma sig ut som de säger i vårt västra grannland. Vi studerar vandringslederna i närområdet och hittar Brattforsheden. Det är ett område vi har varit och promenerat lite i vid ett tidigare tillfälle, men inte hela den 25 km långa Brattforsleden. Vi bestämmer oss för att åka dit.

Brattforsheden

Brattforsheden är ett naturvårdsområde som ligger på gränsen mellan Karlstads, Filipstads och Hagfors kommuner. Naturvårdsområde är ett begrepp som inte används längre, så därför betraktas området som naturreservat, men de tidigare bestämmelserna gäller fortfarande. Det här innebär bland annat att skogsbruk får bedrivas inom området. Brattforsheden beskrivs på Länsstyrelsens hemsida som ett av Sveriges mest välbevarade isälvsdeltan och bildades under den senaste istiden. Här finns många geologiskt intressanta formationer som dödisgropar, åsar, raviner, sanddyner och meandrande vattendrag. Genom Brattforsheden finns flera stigar och vandringsleder, bland annat den 25 km långa rundslingan Brattforsleden, som vi alltså bestämt oss för att gå. Inom naturvårdsområdet finns fyra särskilt skyddsvärda områden som avsatts som naturreservat och leden går genom tre av dessa.

Till leden

Innan vi ger oss iväg åker vi och handlar matsäck för dagen. Gas till köket hittar vi på Jula, men det är en underlig sort som vi inte har sett förut och det står inte ens vilken gasblandning det är i behållaren. Vi får hoppas att det brinner bra. Sedan tar vi 63:an norrut. En bit efter Molkom kommer vi fram till Brattforsheden och vi följer skyltarna till en parkeringsplats som ligger i anslutning till Kittelfältet, ett utav naturreservaten. Vi snörar på oss vandringskängorna för första gången sedan förra sommaren. Christophe har ju dessutom helt nya kängor då hans gamla par sprack i lädret mot slutet av vår Gröna Bandet-vandring. Här vid parkeringen finns en rastplats och en massa informationsskyltar om Brattforsheden. Härifrån utgår markerade vandringsleder av olika längder och några naturstigar.

Kittelfältet

Den första biten i Kittelfältets naturreservat har vi promenerat förut. Här går stigen mellan flera dödisgropar. Dessa bildades när inlandsisen drog sig tillbaka. Då lossnade ibland stora isberg från den rörliga isen. Den orörliga isberget kallas för död is, till skillnad från levande is som alltså rör sig. Runt det stora dödisblocket ansamlades ibland sand och sediment från isälvarna. När sedan isen så småningom smälte var det kvar stora gropar i marken. Här i Kittelfältet finns det flera dödisgropar, de största har småtjärnar i botten av gropen. Vandringen genom Kittelfältet är lättsam på en bred stig, och det är fint med dödisgroparna och de små tjärnarna. Vid Alstertjärnarna som vi kommer till efter bara några kilometer finns ett vindskydd och här stannar vi för en fikapaus. I en av de två tjärnarna simmar det omkring några andfåglar som verkar vara lite blyga. (Väl hemma igen kollar vi upp fåglarna i Fågelguiden och finner att det är knipor, som i boktexten beskrivs som skygga, det passar ju väl in.)

Lungälvsravinerna

Efter fikapausen fortsätter vi genom gles tallskog. På sina ställen är det rejält blött på stigen så att vi får söka oss våra egna vägar, tankarna går till norra Jämtland. Vi kommer till byn Brattfors, där leden passerar 63:an. Här finns en gammal hytta som har drivits med vattenkraft från vattendraget Lungälven som har fördämts här i byn. Vid själva hyttan är det en livlig fors där vi stannar och fotograferar en stund. Efter Brattfors fortsätter leden ett långt stycke längs Lungälven, som snirklar sig fram i meanderslingor. Eftersom underlaget här i Brattforsheden är sand har ån grävt ner sig i underlaget och bildat djupa raviner. Det här området har ansetts skyddsvärt och har därför avsatts som naturreservatet Lungälvsravinerna. Vandringen längs vattendraget är vacker men ganska ansträngande då den är mycket kuperad. Vi går upp och ner i sidoravinerna som bildats av sidoinflödena till Lungälven. Ibland går leden nära vattendraget, och det är mycket vatten och vi får ofta gå omvägar för att ta oss runt vattendränkta områden. Eftersom underlaget är så mjukt är leden välspångad, men det ligger fortfarande lite frost på spängerna som är mycket hala. En stund innan leden viker av från Lungälven har det gjorts i ordning en rastplats och här stannar vi för lunch. När vi ska skruva på brännarhuvudet till köket på gasflaskan skvätter det ut komprimerad gas. Är det vårt kök som börjar bli trött, eller är det gasbehållaren som är boven? Det går i alla fall att skruva åt det så att vi kan laga vår soppa.

Geijersdalsmossen

Efter lunchen fortsätter vandringen genom skogen. Ganska snart viker vi av från Lungälven, och så småningom kommer vi till en vägkorsning. Här funderar vi lite på att ta en genväg tillbaka till parkeringsplatsen då Christophe har fått ont i vaderna av sina nya kängor som fortfarande är stela. Vi bestämmer oss trots allt för att vandra vidare på leden, som nu kommer in på två lite större mossar. Först går vi på långa raka spänger över Hultmossen innan vi går en bit genom skogen för att komma till Geijersdalsmossen, som är dagens tredje naturreservat. Hela det stora myrlandskapet vilar på sand, vilket bland annat märks på att det finns stora flygsanddyner lite här och var. Vandringsleden går på en sådan sanddyn – Långa Manen – vilket gör att vandringen är torr trots de stora myrmarkerna runt omkring oss. Här blir det lite större siktvidder över kärren och mossarna.

Safari

När vi kommit ut ur Brattforshedens tredje naturreservat väntar en ganska lång och bitvis tråkig vandring tillbaka till parkeringsplatsen. På flera ställen går vi över skogsavverkningsområden, och det är ju inte så jättemunter vandringsmiljö. Vi börjar dessutom bli trötta, det har varit en ganska ansträngande vandring tidvis, och vi har ju inte övat oss på ett tag nu, så det är ju ganska långt igen med drygt två mil. Efter att vi korsat 63:an igen kommer vi till sjön Alstern som vi följer en stund. Här blir det lite vackrare vyer igen. Sista biten av vandringen bjuder på lite djurupplevelser, då vi stöter på både tranor, rådjur och sångsvanar som sjunger för oss i skymningen. Trötta men nöjda kommer vi tillbaka till parkeringsplatsen, och det blir dags att ta oss hemåt igen.

Här är en ljudfil med svanesången. Man kan också höra en kråka kraxa: