Ängenleden

Nu när våren är kommen är det härligt att ge sig ut i naturen. Vi tar med våra kompisar Micke och Helena på en promenad längs Ängenleden, som ligger vid Ängsjön cirka tre mil väster om Sunne i Värmland. Det blir en trevlig vandringsdag i omväxlande natur och många fina platser.

Ängenleden

Ängenleden är en 17 km lång vandringsled, som går runt sjön Ängsjön. Leden ligger i ett område där finska nybyggare slog sig ner från slutet av 1500-talet för att försörja sig av jordbruk. Då de förde så kallat svedjejordbruk, som går ut på att man bränner bort skog för att få brukbar mark, kallas dessa för svedjefinnar. Leden passerar ett antal lämningar från dessa svedjefinnars torp, och också lämningar från kolmilor och gamla fångstgropar. Området är relativt kuperat, och leden går upp på de högsta punkterna, så det är mycket uppför och nedför. Tydligen har skötseln av leden legat nere ett tag, men nu är det full fart igen och leden ska återinvigas den 15 juni i år. Man kan gå på stigen på flera ställen längs leden där det finns parkeringsplatser. Här och där finns bänkar och bord för vila och rast, och det finns dessutom två vindskydd längs leden.

Rokkmakkstugan

Vi träffar våra vänner i Rottneros där vi gör upp en plan för dagen. Då vi vill kunna ta det lugnt och njuta av naturen bestämmer vi oss för att inte stressa, utan vi ska bara vandra ungefär halva sträckan, från Rokkmakkstugan i byn ängen till vindskyddet vid Märrtjärnet. Praktiskt att ha två bilar. Vi kör ut mot parkeringsplatsen vid Märrtjärnet på långa grusvägar. Vid själva Ängsjön möter vi en grupp vandringsklädda människor som tjoar och vinkar och viftar med norska flaggan. Klart att norrmännen ska fira syttende mai med att gå på tur! Vi parkerar ena bilen, packar in oss i den andra och kör tillbaka en bit innan vi viker av så vi kommer till byn Ängen där Rokkmakkstugan ligger. Här serveras våfflor vintertid, när folk kommer hit för att åka pulka i den fina backen ner mot byn. Här finns också en öppen grillstuga där man kan göra upp eld och grilla.

Hittamack och Strandhöjden

Vi snörar på oss kängorna och ger oss iväg. Vi märker omgående att leden är nyrustad: de orangea markeringarna på träden är helt nymålade, och vi går på en nygjord spång. Den första stigningen upp på höjden Hittamack börjar direkt efter att vi passerat vägen mellan Ängsjön och Borrsjön, och det bli ganska snabbt relativt brant upp genom skogen. Hittamacks högsta punkt på 390 möh passerar vi innan det bär av ner igen. Väl nere får vi hoppa över en liten bäck innan det är dags för nästa stigning, nu upp på Strandhöjden. Där backen börjar flacka ut ligger ett kalhygge och vi får en liknande känsla som när man stiger upp genom björkskogen och kommer upp på kalfjället: man kan andas ut, det kommer en svalkande bris och dofterna förändras. Tyvärr är väl inte utsikten av ett kalhygge riktigt lika vackert som ett kalfjäll. Ute på hygget går det några människor och planterar nya plantor, så om ett antal år växer det väl skog här igen. Efter hygget går leden in i skogen igen, och följer en brant ett stycke. Här och där öppnar skogen upp sig så att man får fin utsikt över Ängsjön och höjderna på andra sidan. Strandhöjden är kalkrik och därför är bra växtlokal, men vi är lite för tidigt här för att det ska vara stor växtprakt, men det finns mycket vitsippor kvar. Vid en glänta med utsikt finns en gammal rastplats och här blir det ett bra läge för fikapaus. Gott med kaffe och kaka.

Puttrale och naturskog

Efter fikat går leden ner till en väg som vi passerar. Precis efter vägpassagen hittar vi en norsk flagga på marken, den måste norrmännen vi sett tidigare ha tappat. Vi tar med oss den, vi kanske stöter på dem så småningom. Efter att ha passerat ytterligare ett hygge kommer vi till en plats där det går en gammal kyrkväg som passerar en bäck via en bro med ett litet stenvalv som har det underliga namnet Puttrale. Från Puttrale stiger leden igen och här går vi förbi ett gammalt fångstgropsystem. Groparna är väl utmärkta (så behöver man inte oroa sig för att falla ner och fångas). När vi kommer upp på höjden hamnar vi i ett skogsområde som är orört sedan slutet av 1800-talet, så kallad naturskog. (Innan dess brukades marken som slåtter och betesmark.) Döda träd ligger kvar inne i skogen och grenarna är fulla av hängande skägglavar. Fantastiskt mysig stämning. Vi går förbi några stora stenblock, en riktig trollskog. Efter blocken kommer vi in i ett vackert skogsavsnitt med höga granar på ett täcke av blommande vitsippor och harsyra. Här finns en torpruin, med en välbevarad jordkällare.

Ängsälven

Vi går förbi ytterligare ett kalhygge innan vi kommer fram till vårt utsedda lunchställe vid Ängsälven (som om sanningen ska fram snarare är en å). Här låg tidigare en kvarn, som revs i början av 40-talet. Nu ligger det en rastplats med bord vid det fina vattenfallet. Här blir det bra att äta vår medhavda pastasallad. Det går ju bra att lyxa till lunchen lite när man bara bär för en dag. Det är ett mycket mysigt lunchställe med den brusande forsen i bakgrunden.

Eftermiddag längs Ängenleden

Efter lunchen går leden återigen uppför, nu upp på Norra Gräshöjden. Innan uppstigningen startar ser vi en kopparödla som slingrar sig iväg. Uppe på höjden går leden i en sväng för att passera runt ett bostadshus, sen bär det av nedför igen innan det är dags att ta sig upp för dagens sista större stigning. Den här gången går vi uppför ett hygge, och när vi är nästan uppe stannar vi till vid Simonstorp, en torpruin. Sedan går leden in i skogen igen. Här har vi läst på Ängenledens facebooksida att det ska finnas en tjäderhane som gärna går till attack. Honom ser vi inte till, men vi får däremot se en ekorre i ett träd. Leden är något omdragen jämfört med kartan, men leder ändå fram till vindskyddet vid Märrtjärnet.

Märrtjärnet

Vid vindskyddet stöter vi på norrmännen som är ute på tur. De blir mycket glada när vi överlämnar deras tappade flagga. Tydligen är de engagerade i nystarten av Ängenleden, och de berättar bland annat om tjädertuppen som tydligen kommer om man ropar på den. De frågar oss också om vi har sett några som är ute och kör moped längs leden. Vi har sett mopedister, men på avstånd och på en väg. Tydligen kör de sönder leden och nu oroar ledskötarna sig att leden inte ska bli godkänd (hos Länsstyrelsen?) inför nyinvigningen. Tråkigt att folk förstör, även om det bara är på grund av okunskap. Norgegruppen ger sig av, och vi tänder en liten brasa i eldstaden nere vid sjön. Resten av eftermiddagen tillbringar vi med att grilla korv och pinnbröd och titta på grodor och paddor i sjön. Jättemysigt! När kvällen börjar närma sig packar vi ihop och tar oss ner till bilen som står i närheten. Dags att fara hem efter en trevlig dag i de värmländska skogarna.