Etapp 5 är avklarad, och vi befinner oss just nu i Abisko, där vi har haft två (!) vilodagar. Etappen gick vi på 10 dagar och den var 210 km lång. Den har gått genom höga fjäll, och vi har sett många häftiga vyer. Vi har också mött betydligt fler människor än under någon annan etapp. Här kommer en lista över 10 saker vi kommer att minnas från denna etapp:

1. Hej, hej, hej

Redan första dagen när vi gick från Kvikkjokk märkte vi att det blev fler människor på leden som vi mötte. Det blir många hej på en dag. Tidigare har man stannat och pratat lite med sådana man möter, nu går vi mest förbi. En del vill veta hur långt det är till nästa stuga. Tätheten av folk blev ännu mer påtaglig efter Vakkotavare, och när vi gått förbi Singistugorna hamnade vi på vandringsledernas autobahn. Till saken hör att en klar majoritet av människorna på Kungsleden går från norr till söder, och därför möter vi många. Varför så många går i den riktningen är lite oklart; en fördel som vi ser med att gå norrut är att man inte får solen i ögonen, och därför får bättre överblick. En anledning till att folk väljer den riktningen är kanske för att flera guideböcker för Kungsleden är skrivna för den riktningen. Man kanske skulle skriva en ny…
Bland alla möten finns några som vi kommer minnas. Bland annat träffade vi en tysk familj i köket i Aktse. De spelade kort vid bordet där vi käkade middag, och sedan gick vi parallellt under några dagar. Visserligen gick de mycket långsammare än oss, men de körde om oss med motorbåt när vi rodde, och kom ikapp oss med bussen när vi traskade på vägen. Mellan Kvikkjokk och Pårte stötte vi på ett par som vi tyckte vi kände igen. Efter en stund kom vi fram till att vi träffat detta belgiska par utanför Ankarede. De blev mycket förvånade när de förstod att vi gått hela vägen, själva hade de tagit bilen. I Saltoluokta träffade vi många trevliga personer. Här kom vi i samspråk med Kristian och Kristoffer, två killar som var ute och vandrade mellan Nikkaluokta och Aktse. De var mycket trevliga, och vi diskuterade allt ifrån naturupplevelser till utrustning. Vid middagen samma kväll hamnade vid ett bord med en kille som varit ute i Sarek och vandrat med en STF-grupp. Han hade mycket spännande att berätta från sin vandring. Vi har också mött lite mer udda filurer ute på leden. Nu vet vi till exempel att man kan vandra såväl med en gitarr i handen som ett paraply.

2. Toppturer

Under etapp 3 gick vi ikapp en dag, och den dagen har vi tagit igen nu under etapp 5. Vi hade dessutom redan lagt in lite kortare dagsetapper från början. Det har betytt att vi inte har behövt stressa, utan vi har hunnit med att göra lite annat kul: bland annat har vi gått på några toppturer, dels till Skierffe som vi berättar om lite längre ner, dels till Urtticohkka (1203 möh), och slutligen till Leaibeceabetcohkka (1281 möh). Från Urtticohkka fick vi en fin överblick över platån Muorkki och fjället Kallaktjåkkå. Leaibeceabetcohkka var ett riktigt läckert utsiktberg, där man kunde skåda både Kebnekaise och Sarektjåhkkå, och dessutom andra kända fjäll som Sälka, Rusjka, Stuor-Jiertá och Liddubákti. Vi hade lite moln, men sikten var ändå utmärkt, och utsikten fantastisk. Man kunde också se den vackra, turkosfärgade sjön Kaitumjaure från ovan, och deltat som Tjäktjajåkka bildar i utloppet av sjön. Dessutom var berget mycket lättbestiget, vilket gör det till ett bra nybörjarberg. Av toppboken att döma verkar det dock inte vara särskilt många som går upp på denna topp.

3. Roddleder

Etappen har erbjudit tre roddleder. Första rodden var över Laidaure för att komma till Aktse. Här hade vi tur med båtarna, då en gäng med tyskar kom roende precis när vi kom, vilket innebar att vi bara behövde ro de 3 kilometerna en gång. Från sjön hade man en vacker utsikt över porten till Sarek, med de karaktäristiska fjällen Tjahkkelij, Nammásj och Skierffe. Andra roddleden var också den längsta på 4 km, och den gick över Sitojaure. Här hade vi inte samma tur, utan vi fick ro sträckan tre gånger. Men vi hade gott om tid, och tog det som en dagsutflykt. Utsikten mot Sarektopparna var mycket vacker, och det var vindstilla, så det var inte jobbigt att ro. Sista rodden över Teusajaure var betydligt kortare med sin enda kilometer, och det var skönt, för här blåste det upp och blev lite vågigt. Vi behövde dock bara ro en gång.

4. Björn och Bella

Björn och Isabelle , far och dotter, går Gröna Bandet tillsammans med sin golden retriever Milton. De har valt att gå från Treriksröset och söderut, och eftersom vi visste att även de precis som vi skulle gå Kungsleden förstod vi att vi skulle mötas någonstans på vägen. Under vår vilodag i Kvikkjokk fick vi genom deras blogg kontakt, och förstod att vi skulle mötas någonstans under första dagsetappen. Vi skulle gå till raststugan Jågge, men de hade tänkt passera oss. Strul med väder och båt gjorde dock att de inte kom så långt de hade tänkt sig, utan när vi som bäst höll på att slå tältet kom de vandrande genom björkarna. Sedan spenderade vi en trevlig kväll tillsammans, när vi käkade middag ihop och pratade om vad vi och de hade upplevt, respektive hade framför sig. Björn och Bella är mycket trevliga, och delar gärna med sig av sina erfarenheter. Lycka till med de etapper som ni har kvar!

5. Fjällstationer

Vi har passerat och bott på tre olika fjällstationer under denna etapp: Kvikkjokk, där vi startade etappen, Saltoluokta och Abisko, där vi avslutade.
Kvikkjokks fjällstation är en mysig station som ligger alldeles intill älven Kamajåkka. Man hör forsen brusa in på rummet när man har fönstret öppet. Här bodde vi i två nätter och passade på att äta goda hamburgare till lunch, trerättersmiddag och en fin frukostbuffé. På vår vilodag packade vi dagturssäcken och gick upp på det närbelägna fjället Tjierák där vi fick en fin utsikt över deltat som har skapats av glaciärslammet som kommer med Kamajåkka från Sarek. Man märker att Kvikkjokk är en vandringshub, här står det fullt med ryggsäckar och vandringsstavar utanför huset. Härifrån är människor på väg till eller från Kungsleden, Padjelanta eller Sarek.
Till Saltoluokta kom vi ganska tidigt, på grund av att vi hade kunnat gå in lite tid dagen innan, så vi kom dit redan till lunch och fick oss en halv vilodag på fjällstationen. Den har gamla anor, första huset byggdes redan 1912. I detta hus är det nu hundrum, och vi fick bo i ett sådant, trots att vi inte har någon jycke, på grund av att det var det enda rum som fanns kvar. Stationen har en mysig atmosfär, vackra omgivningar och god mat, och ett stort plus är att den är miljöcertifierad, vilket bland annat innebär att man får äta ekologisk mat. Saltoluokta är en plats där många avslutar sin vandring, bland annat sådana som vandrat i Sarek. Anledningen till det är att det är trevligt att avsluta sin vandring med en dusch och bastu och en god middag. Trerättersmiddagen på Saltoluokta är välkänd, och här har de en trevlig tradition: de gör en bordsplacering, och innan middagen börjar har de ”upprop”, där de visar gästerna till bords. En mysig, gammaldags känsla. Vid middagen hamnar man lätt i samspråk med sina bordsgrannar, där man kan berätta om och jämföra sina vandringsupplevelser. Saltos frukostbuffé var också mycket fin, och man fick rykande färskt mjukt bröd, ett himmelrike för den som knaprat på knäckemackor i snart två månader.
Etapp 5 slutade vid Abisko fjällstation, där vi spenderade två vilodagar. Fjällstationen har gamla anor, och den ligger inom Abisko nationalparks gränser. Här är utsikten vacker över Torneträsk, den välkända U-dalen Lapporten och fjället Njullá. Maten som serveras är av högsta kvalitet, och är dessutom ekologisk, vilket känns mycket bra. Vi kan rekommendera att stanna till eller att ta en tur till alla tre av dessa fjällstationer.

6. Skierffe

På grund av att vi hade gått in en dag under etapp 3 hade vi en dag tillgodo för etapp 5. Vi hade tidigt pratat om att göra en avstickare för att bestiga berget Skierffe, eftersom vi hade hört att det skulle vara så vackert. Berget är en hög klippa, en näst intill lodrät bergvägg som stupar rakt ner i Rapadalen. Trots detta är berget relativt enkelt att bestiga från baksidan, och det finns en markerad stig hela vägen upp på toppen. När vi kom till fjällstugan Aktse, varifrån stigen utgår, hade vi hela eftermiddagen på oss, och vädret var hyfsat, lite molnigt men med god sikt,  vi bestämde oss för att knalla upp. Den jobbigaste biten var leden upp på kalfjället från Aktse. Efter detta gick man ett ganska långt stycke med den vackra siluetten av Skierffe framför sig innan man vek av upp mot baksidan av fjället, gick över ett annat berg, för att avsluta med en brant backe upp till krönet. Det var speciellt att komma upp på toppen, för man hade ingen utsikt förrän man var alldeles uppe, och då öppnade sig helt plötsligt den vackraste vyn man kan tänka sig framför en, långt under fötterna. Utsikten från Skierffe är nästan omöjlig att beskriva med ord, man ser höga Sarektoppar och glaciärer, rakt fram har man det majestätiska platåberget Tjahkkelij, och mitt i dalen står det lustigt kubformade lilla fjället Nammásj. Men den största behållningen är ändå det enorma deltat som bildats där det slamhaltiga vattnet från Rapaälven rinner ut i sjön Laidaure. Färgerna är otroligt vackra i olika nyanser av grönt och turkost. När vi var däruppe kom en familj upp samtidigt, och tjejen sa: ”Det är som en saga!”, och precis så var det: helt magiskt! Detta måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Vi var helt tagna i flera dagar efteråt, och vi är tacksamma att vi tog oss tiden att gå upp på Skierffe.

7. Stugor och stugvärdar

Norra delen av Kungsleden bjuder på ett pärlband av fjällstugor, och vi har gått in i de flesta, även de vi inte bott vid, för att prata lite med värdarna. Första stugvärdsmötet under etappen blev tyvärr inte så positivt, då vi mötte ”Mannen i Pårte”. Han hälsade oss knappt välkomna när vi kom, och han var helt ointresserad, frågade inte ens varifrån vi kom vandrande. Vi var tvungna att driva samtalet framåt för att vi över huvud taget skulle komma in i huset för att laga vår lunch. Ett helt motsatt bemötande fick vi i Tjäktjastugan där Anders och Tina var värdar. Här hade vi bara tänkt att gå in för att köpa stugmärket, men vi kände igen värdarna från Sälka från förra året, och de kom ihåg oss också. Och när vi började prata om Gröna Bandet blev de så intresserade så de bjöd in oss på ärtsoppslunch, kaffe och sockerkaka! Här stannade vi i över en timme och diskuterade högt och lågt, om vandring och toppturer, och om att vara stugvärd. Jättetrevligt och mysigt!
När vi kom till Singistugorna möttes vi av en kvinna som E tyckte var lite bekant. Lite senare träffade vi maken, som både E och C kände igen. Efter lite funderande kom vi fram till att de varit värdar i Abiskojaure när C bröt foten i Hoiganvággi: Hans, som mannen heter, hjälpte C att ta sig till en plats där helikoptern kunde landa, och Gunilla, som frun heter, hjälpte E att ringa till polisen. Ett trevligt sammanträffande att möta dem igen.
Andra trevliga stugvärdar vi mött är kvinnan som precis börjat sommarens värdskap i Sitojaure, och tyckte att hon kommit till himmelriket, eller dödsriket… (?) Trevliga Walter i Vakkotavare som pratade fotografi med C, och som bjöd oss på godiset och drickan vi skulle köpa, eftersom vi gått med på att tälta i stället för att sova inne. Kvinnorna i Kaitumjaure, och tjejerna i Sälka. Det är (nästan) alltid trevligt med stugvärdarna i våra fjällstugor.

8. Naturvård

Kungsleden har ett tre mil långt uppehåll mellan Saltoluokta och Vakkotavare. Vanliga vandrare brukar åka förbi denna sträcka med buss, men eftersom vi går Gröna Bandet fick vi vackert vandra. Sträckan går längs den enorma Áhkájávrre som är ett regleringsmagasin som regleras av dammen Suorva. Dammen ligger i Luleälvens älvsystem, och här produceras stora mängder elektricitet genom vattenkraft. Det speciella med det här regleringsmagasinet är att det byggdes mitt i Stora Sjöfallets nationalpark. Här låg tidigare ungefär 150 småsjöar som alla rann ut i ett väldigt vattenfall, här fanns flera samiska bosättningar och renbetesland. Allt detta dränktes, och av Stora Sjöfallet återstår det bara en rännil. Några år senare uteslöts den konstgjorda sjön ur nationalparken. Vägen går egentligen i ett naturskönt område, med branta stup och vackra toppar, men intrycket förstörs av den mycket fula dammbyggnaden och av alla högspänningsledningar som löper längs med vägen. Den här dagen fick vi tid att reflektera över naturen och människans behov av energi och teknologi. Hur långt är vi beredda att gå för vår bekvämlighet, vilka naturvärden är vi beredda att offra?

9. Vackra fjäll

Denna etapp har gått genom högfjällsområden, och vi har under vår vandring fått njuta av många höga och vackra fjälltoppar. Första vackra vyn var över fjällen som omsluter Rapadalen, Tjahkkelij och Skierffe, med den lilla Nammásj mitt i. Fler Sarektoppar har vi kunnat beskåda från norr när vi gått upp för Vakkotavarebacken. Härifrån har man också en ståtlig vy över Áhkká, som brukar kallas Lapplands drottning. Andra kända och utmärkande berg vi har beskådat är Rusjka som liknar en uppochnervänd båt, Sälka, som man kan känna igen på dess glaciärhaklapp, det runda berget Stuor-Jiertá, Liddubáktis enorma klippvägg med alla rasrännor, och Kebnekaises syd- och nordtopp.

10. Sören och Elisabeth

Efter etapp 5 skulle vi få besök i Abisko av E:s föräldrar Sören och Elisabeth. Detta hade vi sett fram emot länge, då vi inte träffat någon vi kände sen tidigare under hela sommaren. Vi var så taggade på att ses att vi gick två dagsetapper på en dag, för att komma till Abisko en dag tidigare och få en extra vilodag tillsammans med dem. Vi ringde så fort vi fick kontakt, och de vandrade upp längs Kungsleden för att komma och möta oss. Några kilometer innan Abisko kom de vandrande, och det blev naturligtvis ett kramkalas. Under vilodagarna har vi tagit med dem upp på Njullás topp (de fick ta linbanan, medan vi gick), vi har sett ett bildspel om Norrbottens nationalparker, vi har visat kort från vandringen, vi har ätit gott tillsammans och pratat massor. Vi har haft det riktigt trevligt!