Startpunkt: STF Fjällstuga Pieskehaure
Slutpunkt: Hádditvárre, vid Gájlávákkjåhkå
Datum: 7 augusti
Sträcka: 19 km

 

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2016-08-07 09:34:32.GPX”]

 

< Till dag 6
Till dag 8 >

 

Samiska till frukost

Sista natten i stugan. När vi vaknar är det upp och göra frukost i stugan. Renskötarna är redan uppe och sitter och snackar samiska med varann i köket. Det är roligt att det samiska språket lever vidare och inte blivit helt utrotat av svenskan. Inte heller så vanligt för oss att höra folk prata samiska helt vardagligt med varandra (och inte på Oddasat på TV). Vi pratar lite med Manfred som också ska gå vidare idag. Han är lite snabbare än oss så han kommer iväg lite före oss, men snart är det även dags för oss att säga hej då till stugvärden och gå norrut.

 

Morgonvandring

Precis som igår börjar vi dagens vandring med att gå över bron över Varvvekjåhkå, för att sedan vandra över det platta, lite blöta området fram till stigskiljet. Här kan vi njuta av utsikten över deltalandskapet Lájrosläddo väster om oss och över Sálajiegŋa åt nordväst. Norrut begränsas sikten av en sluttning som vi ta oss upp för. Strax efter stigskiljet börjar uppstigningen för den långa, men måttligt branta sluttningen, som tar oss in i en bred dal mellan det runda berget Labbá och det långdragna lågfjället Stuor Varvvek. Stigen följer till en början en liten bäck och marken blir torrare. Trots stigningen är det lättvandrat. Ju högre upp vi kommer desto större blir dalkänslan och vi förlorar utsikten söderut.

 

Kaffe på fjället

Landskapet som möter oss uppe i dalen är trevlig. Det är småkuperad, lättvandrad rished. Här och där ligger små tjärnar, i det här partiet finns många fina platser som skulle vara trevliga att tälta på. Utsikten är först begränsad av Labbá och Uhtsa Varvvek norrut, men när vi kommit en bit framåt får vi en fin inblick mellan dessa fjäll mot Sulitelmamassivet och glaciären Stuorrajiegŋa. När vi kommer lite längre fram växer toppen av Tsähkok fram i vandringsriktningen. När vi vandrat ett tag börjar det bli dags för paus. Påpassligt vandrar vi ikapp Manfred och vi frågar om han vill ha lite kaffe. Det vill han gärna, och han är mycket imponerad av att vi har med oss kaffe på fjället. Själv nöjer han sig med att ta med te. Vi får en trevlig fikastund intill en liten jåkk där vi pratar om livet, om naturen och vandring.

 

Dragförlust

Efter vår fikapaus vandrar vi vidare längs några smala men långsträckta sjöar. Fortfarande mycket vackra vyer åt alla håll. Den småkuperade terrängen blir flackare och samtidigt blir det lite blötare underlag. Snart kommer vi in i den mycket breda, nästan platåliknande dalsänkan mellan Sulitelmamassivets toppar västerut och Tsähkok österut. Vi kan också se den stora jåkken Varvvekjåhkå som vi började dagen med att passera. Den rinner först söderut innan den gör en tvär gir västerut för att rinna ut i Pieskehaure. Nordkalottleden går istället i nordostlig riktning och passerar detta vattendrag två gånger. När vi närmar oss kan vi se en flock renar som vilar sig på andra sidan älven. Väl framme vid bron är det dags för lunchpaus. Medan soppan kokar kastar Christophe lite i jåkken för att försöka fånga lite fisk, men det blir inget napp. Istället slutar fisketuren med ett bottennapp och draget blir kvar på botten. Det var synd, för det var draget som Christophe fick öring på igår kväll.

 

Mot Hádditjåhkå

Efter lunch fortsätter leden åt nordöst en stund innan den ansluter till den gamla leden mellan Stáddájåhkå och Pieskehaure som vi gick en bit på häromdagen. En fortsatt fin och omväxlande sträcka. Vackra fjäll åt alla håll. Västerut har vi Sulitelma och österut Tsähkok. Åt nordväst tornar Kaskietjtjåhkhåmassivet upp sig och rakt fram i synfältet ligger det höga fjället Jiegŋáffo, bakom de lägre topparna Háddit och Hádditvárre. Området är flackt, men småkuperat, så vi går upp och ner på små kullar. Vi närmar oss vadet över Hádditjåhkå, som är beskrivet i Grundstens bok som ”kan vara svårt” vilket ju kan låta lite oroande. Vi möter två utländska vandrare som säger att de har haft vatten till låren, hoppas att det går bra.

 

Vadet

Innan vi kommer fram till Hádditjåhkå måste vi passera en annan bäck: Gállojåhkå. Vi plaskar enkelt över med våra kängor på, men får vara lite försiktiga på stenarna som är hala av alger. Mellan de båda jåkkarna är det bara ett kort stycke, några hundra meter. Precis vid Gállojåhkå ligger en renvaktarstuga uppe på en kulle. Vi kommer fram till Hádditjåhkå, där det finns en mycket fin tältplats. Men vi har ju tänkt att fortsätta en bit till. På kartan är det markerat vadställe både uppströms och nedströms där leden korsar jåkken, så vi går nedströms för att reka. Vi tycker inte att det vadstället ser bättre ut, utan vi går tillbaka till leden. Precis nedströms från där leden går ner i vattnet brer jåkken ut sig lite som en solfjäder, och det är här vi tänker satsa på att gå över. Vi byter om till vadarsandalerna, och medan vi håller på med det kommer Manfred ikapp oss, och börjar slå upp sitt tält. Vi går ner i jåkken och tar oss över, vägen vi har valt funkar bra och vi får aldrig vatten högre upp än till nedre delen av vaderna.

 

Upp mot Hádditvárre

Efter vadet firar vi med lite godis och kakor innan det är dags att ta sig vidare. Nu väntar en uppförsbacke på skrå uppför lågfjällen Háddit och Hádditvárre som ska ta oss mot dalen Gájlávágge. Stigningen är relativt ansträngande, stigen är blöt och stenig. När vi kommer lite högre upp blir det torrare och enklare. Vi har Háddit och Hádditvárre till höger och Kaisekietjtjåhkås höga bergvägg på vår vänstra sida, på andra sidan jåkken Gájlávákkjåhkå som rinner ner i en ravin. Så småningom dyker Jiegŋáffos topp upp över krönet. I det här perspektivet är det som om vi skulle kunna sträcka ut handen och ta på toppen (som med sina 1 836 möh är Padjelantas högsta topp). Här någon stans på vägen upp i dalen passerar vi också gränsen till Padjelanta och går in i nationalparken. Vi ser något som skulle kunna vara en trevlig tältplats närmare jåkken med utsikt över ett litet vattenfall, men vi är lite inne på att fortsätta lite längre in i dalen. Vi går upp en bit till, men hamnar i ett område med blött underlag. Ska vi fortsätta eller gå tillbaka? Vi låter slumpen avgöra: Christophe gör ett märke på en flat sten och ”singlar slant”. Vi går tillbaka!

 

Hádditvárre

Tältplatsen som vi hade sett från stigen är mycket fin. Underlaget är gräs utan att vara blött. Platsen ligger nära en tvärjåkk, där vi kan ta vatten, och utsikten mot vattenfallet och upp i dalen är vacker. Stenringen som ligger här avslöjar att andra vandrare har använt samma plats innan oss. Vi slår upp tältet och vilar oss lite. Sedan är det dags för en liten kvällstur. Vi tar oss upp på den lilla toppen Hádditvárre. Vägen upp är gräs nästan hela vägen upp och mycket enkel. Från toppen har vi fin utsikt över Jiegŋáffos södra toppar (sydösttoppen är den högsta) och den lilla glaciären som hänger under toppen. Österut ligger ett landskap som är översållat av småkullar och sjöar. Söderut kan vi se Tsähkok och hela vägen bort till Staika. Och åt sydväst kan vi förstås se Sulitelmamassivet, som har varit något av ett ledmotiv för denna vandring. Trots den fina utsikten blir vi inte kvar så länge då det börjar bli kallt. Vi går ner till tältet igen och gör i ordning vår middag innan det är dags att knyta sig. Planen för imorgon är att ta sig upp på Jiegŋáffo, så då behöver vi vara utvilade.

 

%d bloggare gillar detta: