Nu har vi kommit fram till Hemavan, och har klarat av etapp 3. I och med detta har vi gjort hälften av etapperna, och vi har gått lite drygt hälften av sträckan. Denna etapp blev cirka 25 mil lång, och den har tagit oss upp bland fjällen igen. Vi har gått lite fortare än vad vi hade planerat, och har därför gått in en dag som vi kommer att ta igen någonstans längs Kungsleden, som startar här i Hemavan. Här presenterar vi 10 saker vi minns från etapp 3.

 

1. Ensamma på fjället

Som vi skrev i inledningen har vi under denna etapp tagit oss upp på fjället igen, redan under första dagen. Sträckan mellan Gäddede och Hemavan går i fjälltrakter som är mer frekventerade av skoteråkare vintertid än av vandrare sommartid, och därför har vi inte sett många andra vandrare. Några dagar har vi inte sett någon annan människa på hela dagen. Detta trots att vi till största delen gått på leder, utom ett kort stycke där vi gick över fjället för att komma till leden norr om Skalmodal. Det har även inneburit att lederna har varit mindre spångade än på större leder, och därför har det tidvis varit lite blött, men vi har fått se otroligt vackra utsikter över fjäll och fjällsjöar. Detta har verkligen varit fjällvandring!

Västra Vardofjället

 

2. Samekultur

Om vi under etapp 2 passade på att se en hel del nybyggarkultur, har vi under denna etapp besökt några samiska kulturplatser. Första stoppet var Ankarede, eller Åanghkerenjeeruve, som platsen heter på sydsamiska. Ankarede ligger vid Stora Blåsjön, där Ankarälven och Lejarälven har sitt gemensamma utlopp. Platsen är sedan lång tid tillbaka en samisk samlings- och begravningsplats, och 1896 byggdes det kapell som ligger här. I närheten av kapellet ligger en kyrkby, med många träkåtor. Denna kyrkby används fortfarande, speciellt vid midsommar då många samer samlas här för att fira midsommar tillsammans. Vid platsen ligger också ett trevligt café, där man kan få både gott fika och trevliga samtal, vilket vi kommer att berätta om senare i inlägget. Här kan man också låna nyckeln till kapellet, så att man kan gå in och kika på den vackra kyrkan.

Nästa samiska kulturplats vi besökt var Atostugan, några mil väster om Hemavan. Stugan ligger 3 km från det märkliga berget Atoklinten, som har ett speciellt utseende på grund av att berggrunden i detta klippliknande fjäll är hårdare än omgivningen och därför har motstått erosion. På grund av dess speciella utseende var berget heligt för samerna, och därför kallades det Ato, som betyder ’det där’, man fick inte nämna berget vid dess riktiga namn. Några km från toppen byggde samefamiljen Klementsson en kåta. På 1920-talet byggde de också ett litet hus där, men då blev det ett väldigt rabalder, för på den tiden fick inte nomadiserande samer bygga fasta bostäder. Men de kämpade för att få bo kvar, och så småningom ändrades lagen. Både huset och kåtan finns kvar, och är öppna för besökare. Jättemysigt att kliva in i kåtan, där golvet är täckt med björkris. Men man förstår också varför de ville bygga sig ett hus, det måste ha varit trångt för en hel familj.

Ankarede kyrkby

 

3. Mat

Eftersom vi mestadels har varit ute på fjället under denna etapp har vi mest ätit hemmatorkad mat, men vi har även gjort några matupplevelser under turen.

Redan i Gäddede handlade vi lite torkad renkorv på affären. Korven kom från Tärna Vilt, och vi tyckte att korven var mycket god att äta under våra pauser. Senare under etappen upptäckte vi att vi skulle gå förbi bara några hundra meter från företaget, där de dessutom har butik, så då passade vi naturligtvis på att gå in och köpa på oss lite mer korv och lite andra godsaker.

Nästa matupplevelse fick vi som vi redan nämnt på Ankarede café. Här åt vi deras mycket goda renklämma, och hembakta kanelbullar. Mums! Men den stora upplevelsen var ändå något för oss helt okänt, nämligen klining. Det var något som de hade som finbröd i trakten, förr i tiden när det kom främmande. Kliningen bakas på kornmjöl som ett tunnbröd, sedan torkas det och sen smetar man på något som liknar pannkakssmet och gräddar igen. Det förvaras sedan torkat i en stor hög. När främmandet kommer blöter man upp några kakor så att det blir mjukt, sedan brer man smält smör och socker mellan kakorna, och serverar med ostskivor på. Jättegott! Är du i Ankarede, passa på och smaka. Till påtåren blev vi sedan bjudna på rulltårtsbakelser med jordgubbar, för att ge oss kraft inför vår långa vandring. Snacka om service!

Ett annat matställe vi besökte var ’Italienaren’ i Klimpfjäll. Själva italienaren, som var kocken, hade diskbråck, och därför var menyn mycket begränsad, men vi kunde i alla fall äta Pasta Bella Fjälla respektive Fjällpizza. Båda med ingredienserna renskav och Karl-Johansvamp. Jättegott, och ett bra enkelt recept för att festa till det lite hemma i höst.

Klining

 

4. Dåligt väder

Vi har förstått att det har varit värmebölja och sol nere i södra Sverige. Vi har inte haft lika bra väder under denna etapp, som började med en dag med heldagsregn. Sedan har vi haft det ganska kallt, några kvällar har vi haft 5 grader. Blåsigt har det varit nästan varje dag, och mot slutet har det börjat regna igen. Några dagar med lite dugg, andra dagar heldagsregn. Som grädde på moset har vi även vandrat i en liten snöstorm, men det hör väl till fjällvandringens charm.

Dåligt väder

 

5. Bergarter

Vi har under sträckan vandrat förbi några platser med speciella bergarter, som gjort att omgivningarna fått ett speciellt utseende. Första platsen var den gamla glimmergruvan norr om Väktarmon. Här är det mycket glimmerskiffer i berget, och man kan se hur det glittrar av stenarna på stigen. Vi hittade även några bitar rent glimmer! Här bröt man glimmer under 40-talet. Det finns fortfarande en liten gruvstuga på platsen, där vi passade på att äta lunch. Nästa intressanta fjäll ur bergartssynpunkt kom vi till samma dag, nämligen Rödfjället. Detta fjäll innehåller bergarten peridotit, som blir rödaktig när den kommer i kontakt med luft. Bergarten innehåller också en del tungmetaller, till exempel krom och nickel, som gör att många växter inte trivs så bra. Därför ser man mycket av själva berget här, och namnet Rödfjället faller sig helt naturligt. Här har det också legat en gruva, och här bröt man just krom.

Rödfjället, Ankarede

 

6. Länsstyrelsens stugor

Mellan Gäddede och Hemavan finns inga av STF:s fjällstugor, men det betyder inte att det inte finns några fjällstugor. Länsstyrelsen i Västerbotten har flera fjällstugor, där man tillfälligt får övernatta, eller bara ta en paus. Vi har besökt Slipsikstugan, Tjokkelestugorna, Åtnikstugan och Arevattnet. Dessa stugor är väldigt fina och välinredda, med hög standard, och de används också delvis av renskötare. I de flesta av dessa har vi tagit lunchpaus, och passat på att koka soppa i lä från vinden och i skydd från regnet. Men i Åtniksstugan bodde vi faktiskt en natt, efter en lång dags vandring, mestadels i regn. Billigt är det också, bara 100 kr per person kostar det. Finaste stugan var Tjokkelestugan, som år nyrenoverad från grunden, och nyinvigd i mars i år. När vi var där regnade det ute, och det kändes jobbigt att lämna det mysiga rummet. Här fanns också trevlig läsning.

Vedspis i Tjokkelestugan

 

7. Le Trek provar eget

Under etapp 1 och 2 har vi mestadels följt sträckningar som vandrats av tidigare Gröna Bandet-deltagarna Lars Wessel och Tanter på tur (med undantag av lite vägtraskande till Åre). Här har vi dock gjort några egna vägval, när vi istället för att vika av österut från Tjokkelestugorna fortsatte norrut mot Åtnikstugan, vidare över fjället till Sagavägen, sedan upp mot Skalvattnet där vi tog oss upp på berget och gick lite oledat mot leden som stryker strax intill norska gränsen. Vandringen över berget var speciell, eftersom berget är ganska smalt med branta sidor ner till två dalar på ömse sidor om berget, på ena sidan har man Skalmodalen och på den andra den vackra sjön Skalsjön. Efter detta tältade vi i närheten av ett riksröse, som vi naturligtvis besökte på kvällen. Vi gick också för att undersöka det mystiska slutet av leden vi anslöt till, den slutar på kartan nämligen cirka en kilometer från byn Skalmodal på norska gränsen. I verkligheten slutade stigen vid ett stup. Mycket konstigt. Denna led följde vi sedan (åt andra hållet) i en och en halv dag, och den var mestadels väldigt bra rösad, även om stigen inte alltid var så tydlig, och gick tvärs genom videsnår och lite blöta partier. Vi spekulerade lite i om det kunde vara en gammal led från tiden innan vägen till Skalmodal blev klar (1967). Längs leden låg också stugan Arevattnet, som förutom ett besök från Länsstyrelsen inte hade haft någon besökare (som skrivit i boken) sedan maj. I andra änden av leden, 35 km senare, vid Atostugan fick mysteriet sin lösning. Länsstyrelsen hade satt upp en varningsskylt om att leden ner till Skalmodal hade rasat, och att de rekommenderade att man skulle gå som vi precis gått.

Skalvattnet från Skaalmavaartoe

 

8. Loggböcker

I de fjällstugor och raststugor man stöter på under en etapp finns alltid en loggbok, eller i Länsstyrelsens stugor en gästbok. Här kan man skriva upp vem man är, var man kommer ifrån och vart man är på väg. Tanken är att det ska vara en hjälp vid en eventuell fjällräddning, men det är också trevligt för sådana som kommer efter. Folk skriver ofta lite extra detaljer, som hur vädret har varit, hur de har vandrat, om de håller på med någon särskilt projekt (som vi gör till exempel). De stugor som vi varit i nu är inte så välfrekventerade, så här har vi kunnat följa de gamla Gröna Bandarna, och jämföra hur och vart de gick.

 

9. En jobbig dag

En av dagarna längs vår mystiska led hade vi det riktigt jobbigt. Själva leden var tuff i sig, i och med att man skulle upp på en höjd av 1220 möh (från 800 möh) och sedan direkt ner till 600 möh, och sen upp igen, och så ner, och till slut upp en sista gång. Men dessutom regnade det nästan oavbrutet hela dagen, så att småjokkarna svällde och marken blev blöt och lerig. Vi blev blöta och kalla, och utsikten blev delvis spolierad av moln och av att vi inte ville stå still i den kalla blåsten. Sen kom vi dessutom till ett par vad, först ett lite enklare vad, men sen kom vi till ett vad strax efter ett vattenfall, där jokken var strid och bred, och man kunde inte se hur djupt det var. Efter lite rekande kunde vi i alla fall konstatera att det var vadbart, även om det gick upp till knäna på högsta stället. Blöta om fötterna blev vi, och efter sista stigningen började det snöa i blåsten, just som vi skulle börja leta efter en tältplats. Den här kvällen tryckte vi för första gången på knappen ’Jobbig dag’ som vi programmerat in på SPOT:en. Eftersom en olycka sällan kommer ensam blev Emil dessutom dålig i magen under natten och var tvungen att springa ut några gånger i kallblåsten. Tur att allt blev bättre dagen därpå.

Vad vid Kroarjohke

 

10. Människor vi mött

Vi har inte träffat så många människor. Denna etapp, men några kommer vi minnas:

Tjejen i caféet i Ankarede, som inte bara berättade om hur man tillagar klining, utan också blev alldeles till sig när vi berättade om vårt äventyr, så att hon till och med bjöd på bakelse. Hon berättade mycket om trakterna, och vandringen vidare mot Raukasjö.

I caféet jobbade också Anna Persson, en äldre dam som har skött caféet i väldigt många år. Hon fick rycka in när vi började fråga om Ankarede, och det visade sig att hon var mycket kunnig om platsens historia, när vi fick en muntlig liten guidning. Hon var också mycket nöjd med att vi hade ordentliga yllesockar på fötterna. Riktigt roligt att träffa sådana kunniga människor!

På caféet fick sedan alla reda på vad vi skulle göra, så det kom flera stycken och pratade med oss när vi kom tillbaka från kapellet. Dels ett gäng med finnar, en som var bekymrad över vårt kaloriintag, och en annan som hade en kompis i Kilpisjärvi, dels kom det fram en kvinna och frågade hur vi kunde ha fått en sån idé. Kul att folk engagerar sig.

På väg till Klimpfjäll mötte vi ett par med hundar. De var mycket intresserade av oss, och gav oss en vägbeskrivning (och mycket reklam) till italienaren.

%d bloggare gillar detta: