Startpunkt: Karlstad
Slutpunkt: STF Fjällstuga Ritsem
Datum: 24-26 juli
Sträcka: cirka 170 mil

 

Till dag 1 >

En start

Dagen är äntligen här. Det är torsdagen den 24 juli och idag ska vi åka upp till fjällen för att vandra i Padjelanta nationalpark. Vi har väntat länge den här sommaren, men nu är allt klart. Maten är färdigtorkad och ryggsäckarna är packade (21 respektive 19 kg). Resan börjar med en bussfärd in till centrum och sen en kort promenad till Centralstationen. Där får vi det uppiggande meddelandet att tåget som skulle lämna Karlstad 18.46 är försenat och beräknas avgå 20.00. Ingen personal finns på stationen och vi ser på nätet att tåget inte ens har kommit in i Sverige från Norge. Den beräknade avgångstiden flyttas fram någon halvtimme i taget och vi börjar inse att vi kommer att missa nattåget. Christophe ringer till SJ och frågar hur vi ska göra. De säger att vi får bo på hotell i Stockholm, men han lyckas förhandla sig till att vi får boka om biljetten ett dygn framåt. Han passar också på att boka om hemresan ett dygn framåt i tiden, vi vill ju inte förlora tid på fjället. Lite snopna återstår det bara för oss att traska tillbaka hem och att trösta oss med en pizza.

 

En ny start

Nästa dag får vi veta att tåget inte gått från Karlstad förrän 0.30 och varit framme 3.30. Känns skönt att vi inte behövde springa runt och leta efter hotellrum halv fyra på natten. Detta blir en ganska händelselös dag, vi är ju redo för vandring. När klockan börjar närma sig kvällen gör vi ett nytt försök och idag rullar tåget iväg i tid. Vi får till och med gå över till första klass (vi hade förstaklassbiljetter, men då det inte fanns några förstaklasshytter kvar på dagens nattåg fick vi ta andra klass). Väl framme i Stockholm käkar vi på Burger King och kollar på fjällvandrarna som börjar droppa förbi på väg till tåget. Nattåget är en kvart försenad ungefär och vi roar oss medan vi väntar med att spana in det lokala djurlivet: råtta på andra sidan spåret; ungdom som kräks på en annan perrong. När tåget väl rullar in får Christophe hjälpa två synskadade in i rätt vagn, ledsagaren de har med sig klarar inte av det ensam och konduktören vill inte hjälpa till. Nu är det ganska sent och vi går direkt och lägger oss i vår kupé.

 

Flera förseningar

Redan när vi vaknar tidigt på morgonen av att tåget stannar i Sundsvall förstår vi att vi är sena. Här skulle vi ha varit för ett tag sen. När vi kommer fram till Boden är vi lite drygt en timme försenade, men turligt nog är Narviktåget vant vid att nattåget alltid är sent och står troget och väntar. Vi ska byta till buss i Gällivare, men där skulle vi ha fått vänta i 80 minuter så det borde lösa sig. Men vi pratar naturligtvis med konduktören som lovar att ringa och kolla upp det. Vi äter lugnt bistrons renskav medan tåget långsamt, långsamt tuffar på norrut. Strax innan Gällivare säger konduktören inget, allt är okej alltså? Inte då, vi har lyckats missa bussen med fem minuter. Som de vana fjällresenärer vi är har vi förstås bokat biljetten hela vägen fram till Ritsem och därför fixar SJ ersättningstrafik. Värre är det för tyskarna som inte hade förstått systemet och trodde att svenska tåg gick som tåget, de får bli kvar i Gällivare till imorgon.

 

Mot Ritsem

Efter en stunds väntan börjar taxibilarna rulla in på stationen. Då vi har en extrabiljett på grund av att vi fick åka andra klass istället för första (men en hel trepersonskupé för oss själva) så kan vi förbarma oss över en ensamvandrare som ska till Suorva för att vandra i Sarek, men som bara bokat biljett till Gällivare. Han får följa med i vår taxi. Den 18 mil långa taxiresan (!) ägnar vi åt att prata fjällvandring och allt mellan himmel och jord med den trevliga killen (som vi tyvärr glömde att fråga vad han hette) och taxichaffisen. Vi minns också förra årets promenad på ett stycke av den här vägen. Till slut är vi framme i Ritsem där vi tänkt att sova en natt; sista båten över Akkajaure går tidigare på eftermiddagen. Här är det dock väldigt fullt med folk och receptionisterna blir tydligt stressade över att det kommer folk som vill bo här, men de säger att de ska fixa det. Till slut framkommer det att det går en extratur med båten ikväll, klockan 18.30, vilket inte klockan är än. Vi kan börja vandringen redan ikväll alltså. Snabbt köper vi biljetter och vandrar bort till båtlänningen. Kvart över sex är vi framme… och ser precis båten lämna bryggan. Ingen tur med tider i år. Besvikna vill vi inte gå tillbaka till fjällstugorna för att bo i varsitt rum på en madrass, så vi letar rätt på en hyfsad tältplats i en dunge nära stranden. Nu är det dags för middag.

 

Pasta Carbonara

Ikväll blir det Pasta Carbonara, ett recept från Fjällmat. En ytterst enkel rätt att fixa i förväg. Det enda som behöver torkas är äggulor. Författaren skriver att man kan ta med sig hela (råa) ägg om man är modig, men hur det skulle gå till vet jag inte riktigt. Att torka ägg låter avancerat men är i själva verket ganska enkelt. Man knäcker några ägg – det funkar inte med för många men två tre stycken är bra – och vispar ihop dem. Sen brer man ut det på bakplåtspapper och torkar i ugn på 50 °C. Äggsmeten blir som en hud när den är klar som man får riva bitar av och pulverisera detta med en stavmixer. För att tillaga den här rätten behöver man förutom äggpulvret snabbtillagad pasta (vi valde 3-minutersspagetti), parmesanost och lufttorkad skinka, salt och peppar. Koka pastan, häll bort det mesta av vattnet och blanda ner äggpulver och riven parmesan. Salta, peppra och servera med skinkan. Voilà! Gott och mycket enkelt. Ett misstag som vi hade gjort som kan undvikas är att vi inte gjort tillräckligt fint pulver av äggen, då har det lite svårt att lösa sig, men det gick mycket bra ändå. (Man kan köpa färdigt äggpulver om man vill ”fuska”.)

 

Kvällsskådning

Efter middag och disk går vi ut på båtpiren och tittar bort mot fjällen på andra sidan. Och utsikten härifrån är i sanning grandios, för här står Áhkká, Lapplands drottning. Ett oerhört majestätiskt och vackert berg. Áhkká är det berg i Sverige som har högst nivåskillnad mellan toppen och foten, ungefär 1 500 m. Detta tillsammans med sina höga toppar och många glaciärer gör Áhkká till ett berg som räknas till Sveriges vackraste. Här på andra sidan vattnet står vi ett slag och tittar på detta vackra, och kollar in morgondagens vandring. Så småningom börjar det bli dags att krypa in i tältet, nu ska det väl efter länge och väl äntligen bli dags för lite vandring.

 

%d bloggare gillar detta: