Startpunkt: Rostahytta
Slutpunkt: STF Fjällstuga Pältsa
Datum: 19 augusti
Sträcka: 19 km

 

< Till dag 64
Till dag 66 >

Morgon vid 65

Morgon vid Iselvsbron

 

Iselvsbron

Vi går upp och gör oss i ordning. Städar för sista gången för i sommar ur en norsk fjellhytte. Idag ska vi återigen korsa riksgränsen och gå tillbaka in i Sverige. Vädret utanför är grått och trist, så vi klär oss i regnkläderna. Vi vandrar iväg längs med Rostaelva, och alldeles snart kommer vi till den ökända bron över Iselva. Den här bron har Christophe gått och gruvat sig över hela vandringen, efter att ha sett bilder av den. Själva grejen med bron är att man måste klättra upp på en stege för att komma upp till själva bron, som är smal och vinglig och hänger högt över Iselva som vilt forsar fram långt ner under fötterna. Emil får vara testkanin och ger sig över. Bron håller, så Christophe får även han försöka. Visst pirrar det i bena, men över kommer vi. (När vi sedan är över på andra konstaterar vi att det är ännu värre från det här hållet, för då måste man klättra upp på stegen som liksom leder ut över intet.)

 

Tillbaka i Sverige

Leden fortsätter sedan vidare över lättvandrad mark. Utsikten in över Isdalen är jättefin; här finns en vandringsled som går förbi Gappohytta, och är en alternativ vandring till Treriksröset. Vi vill dock väldigt gärna besöka Pältsastugan, Sveriges nordligaste fjällstuga. Leden tar oss upp på en liten kulle där det är dags för korvpaus. Medan vi står däruppe börjar det regna rejält, så det är bara att traska vidare, ner mot Moskanjávri och ett enkelt vad över en bäck. Leden är fortfarande lättvandrad på gräshed längs sjön, men vädret är uselt och vyerna begränsade. Efter att ha rundat sjön ska vi upp över en axel. Halvägs upp passerar vi riksgränsen, som är markerad med en gul skylt. Denna sitter konstigt nog inte precis vid leden, utan några tiotal meter bort. Här stannar vi en stund och fotar, och firar med lite torkade aprikoser.

 

Pältsan

Vi fortsätter över axeln, och efter att ha passerat krönet får vi en fin utsikt över Pältsan, som är Sveriges nordligaste fjälltopp. Pältsan är ett mycket vackert berg med en spetsig topp, inte helt olikt det schweiziska Matterhorn (men inte lika högt och brant). I molnskyarna är berget mörkt och får oss att tänka på Mordor. Härifrån kan vi också se Pältsastugan, flera kilometer bort. Vandringen går i nedförsbacke till Bealčánjohka som vi korsar på en stor, stabil, svensk bro.

 

Pältsastugan

Efter bron är vi strax framme vid Pältsastugan, där vi först går fram till den lilla värdstugan, som också är gamla Pältsastugan. Det var den här stugan som fungerade som bas för norska motståndsrörelsen under andra världskriget (tillsammans med några andra fjällstugor nära svenska gränsen, bland andra Unna Allakas). Tydligen är ett utav dikena resterna från ett gammalt skyttevärn. Stugvärden Per-Allan kommer ut och hälsar oss välkomna. Han visar oss runt och berättar om trakten och om fjällstugan, som förutom att vara den mest nordliga också är den stuga som har störst andel utländska gäster. Det här beror troligen på närheten till Norge och Finland och att den är lite otillgänglig ur ett svenskt perspektiv, men också på att Nordkalottleden är en ganska okänd vandringsled. I natt verkar det dock som att vi blir de enda gästerna. Inne i stugan får vi fylla i den vanliga loggboken, men också ytterligare en loggbok som förs över långvandrare. Här får man fylla i namn och start- och slutpunkt på sin vandring, och här hittar vi kändisar som Lars, tanterna och Johanna, men även schweiziske Philippe som vi träffade i Dærtahytta för några dagar sen.

 

Svamp och sallad

Per-Allan passar på och fråga oss om vi gillar svamp. Tydligen har han precis suttit  och rensat svamp som han varit ute och plockat och vill gärna bjuda med sig. När vi lunchar kommer han in med en tallrik svamp på en salladsbädd. Svampen är av en art som vi aldrig hört talas om, men han berättar att han är någon slags svampkonsulent i Finland och inte tänker förgifta oss. Salladen har han odlat själv här vid Pältsastugan i en drivbänk. Det blir gott till middagen sedan. Ungefär en halv kilometer från fjällstugan ligger en annan liten stuga som kallas för Östra Pältsastugan. Den byggdes av STF men hör numera till försvarsmakten. När vi står i fönstret och tittar mot Östra Pältsastugan kommer en mycket stor militärhelikopter och landar precis utanför denna. Det kommer ut lite militärer med ryggsäckar som går in i huset, men strax går tillbaka in i helikoptern. Sedan lyfter den igen och flyger iväg. Vi funderar lite på vad militärerna gjorde där i stugan i de korta minuter de var där. Här i Östra Pältsastugan bodde Kungen och Drottningen när de var här för invigningen av nya Pältsastugan och Nordkalottleden 1993. Är de månne på väg tillbaka?

 

Cykla på fjället?

Under tiden som vi ätit lunch har himlen spruckit upp och vi tar en liten eftermiddagspromenad ner till det mäktiga vattenfallet vid Bealčánjohka. Vid strandkanten står en liten kvinnostaty som en konstnär har släpat med sig upp på fjället. När vi går tillbaka till stugan ser vi tre personer komma cyklande ute på fjället, på helt vanliga cyklar. De stannar till och kommer fram till stugvärdsstugan och pratar lite finska med Per-Allan. Det är en tyskfinsk mamma med sina två söner som brukar komma hit upp och tälta ibland och de vill låna bastun såklart. Vi har redan avtalat bastutid så cykelfamiljen får tiden efter oss. Sedan går vi in och fikar upp det mesta fika vi har kvar. I köket är det någon som har lämnat en påse med wienergum som vi också snaskar på.

 

Tankar i bastun

Nu har det blivit dags för bastubad. Saunan vid Pältsastugan är minimal, men trevlig och funktionell. Tvätta sig får man göra inne i själva bastun. Här inne finns en extra hög lav som en finne har byggt en gång som betalning för en stugnatt. Det är jätteskönt att tvätta sig och vi sitter ute nakna på bastutrappen för att svalka oss och se på utsikten över vackra Pältsan. Vi talar med varandra om vår vandring som håller på att gå mot sitt slut. Vi har mycket motstridiga känslor i kroppen: vi ser fram emot att gå i mål, och vi tänker på saker vi ska göra när vi kommer hem, men samtidigt känns det tråkigt att den här härliga sommaren vi har haft håller på att ta slut och att vi ska tillbaka till den andra vardagen. När vi känner oss färdiga går vi in i stugan och lagar ”sista måltiden”. Det blir lite extra lyxigt med den goda svampen till förrätt. Under middagen kommer Per-Allan in och pratar med oss och vi får en riktigt trevlig kväll tillsammans. Efter middagen gör vi varm choklad och skriver dagbok i skenet av stearinljus. Utanför lyser fullmånen upp kvällshimlen. En lugn och stilla kväll förflyter mot sommarens sista natt. Imorgon är vi framme!

 

%d bloggare gillar detta: