Startpunkt: Raukaselet
Slutpunkt: Tjurhornsfjället (ca 3 km NV om Klimpfjäll)
Datum: 12 juli
Sträcka: 33 km

 

< Till dag 26
Till dag 28 >

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2013-07-12 Raukaselet – Tjurhornsfjället.GPX”]

 

Morgon dag 27: Vid Raukasjön

Morgon dag 27: Vid Raukasjön

Raukasjön

När vi vaknar har vinden mojnat. Lite mer insekter, men det är utståbart att äta frukost nere vid stranden. När vi packat ihop ger vi oss av upp till leden i kärret igen. Men nu är det inte långt till bron över själva Raukaselet. Här ligger det också ett boningshus. Mellan Raukaselet och Raukasjö (orten alltså) är det grusväg, så det är lättgånget. I Raukasjö ligger en våffelstuga som håller öppet på vintern. Vi blir lite osams om huruvida vi ska stanna och fika där på verandan; det slutar med att vi går vidare men vi är lite sura en stund.

 

Kalfjället

Sedan går det uppför, nu ska vi upp på riktiga kalfjället. Det är rätt så brant till en början, men snart kommer vi in ett område med lite mindre tät björkskog och här blir det samtidigt lite flackare. Vi pausar och tar vatten vid en bro, sedan är vi snart framme vid trädgränsen. Leden är torr och fin och vi har bra utsikt. Samtidigt blir det lite brantare uppförsbacke, vi ska över en knöl. Vi ser många ljungpipare och några stenskvättor som smackar och visslar. När vi kommer över krönet får vi vacker utsikt framåt över Autjoklimpen och Norra Borgafjället. Häruppe är det lite småkulligt och vi traskar lite fritt med ledkryssen inom synhåll.

 

In i Lappland!

När vi gått förbi kullarna bär det av nedåt igen. Härifrån ser man sjön Slipsiken och Slipsikstugan som ligger vid sjön. Strax innan vi kommer fram till stugan passerar vi bron över Slipsikån som markerar gränsen mellan Jämtlands och Västerbottens län, vi är nu alltså i Lappland. Slipsikstugan ska renoveras nu i sommar, så just nu saknas golvet i farstun. Man får istället kliva ner och upp i en stor grop. Väl inne i stugan var det riktigt bra, välutrustat och skönt. Stugan är en av flera stugor som sköts av Länsstyrelsen, här kan man övernatta för en billig penning. Vi använder dock bara stugan som raststugan för att laga vår lunch inomhus. Efter att vi ätit och diskat tittar vi in i den gamla stugan som är betydligt mer spartansk innan vi fortsätter vår vandring mot Klimpfjäll. Vädret är lite blåsigt, det är lagom varmt och klart till halvklart, fint vandringsväder. Det är också en mycket vacker vandring över kalfjället. Det är en stor och öppen känsla, med vackra fjäll i fjärran. Efter några kilometer kommer vi fram till ett område med många småsjöar som ligger inklämda mellan kullarna. Här skulle det vara en trevlig plats att stanna för natten, det får vi komma ihåg till nästa gång vi är här.

 

Klimpfjäll

Efter det här området kommer vi fram till ”kanten” till dalen där Klimpfjäll ligger. Vi får en fin överblick av området och fjällen på andra sidan, innan det är dags att börja nedvandringen. Först kommer vi till lite kåtor som ligger längs en grusväg. Här finns också lämningar och information om skolkåtan som låg här förr i tiden. Vi kommer ut på Vildmarksvägen igen som vi ska följa några kilometer in till Klimpfjäll. Kultsjön som samhället ligger vid har ett intressant våtmarksområde i den här änden av sjön. Det går ut som vallar i sjön som bildar ett fint mönster. Vi möter ett par som är ute och går med sina hundar. De är naturligtvis nyfikna på vart vi är ute och vandrar med vandringskängor och ryggsäck mitt ute på stora vägen. Vi berättar lite om vårt äventyr och att vi är på väg in till Klimpfjäll där vi hoppas på att hitta någonstans att käka för att få lite omväxling till vår torkade mat. De tipsar om ”Italienaren” och förklarar vägen till restaurangen. Bara en mil från kalfjället kommer in i själva Klimpfjäll, vilken lyx att bo här. Först hamnar vi vid återvinningscentralen, vilket passar bra då vi har en del skräp att slänga. Sedan följer vi anvisningarna för att komma till ”Italienaren”, eller Klimpfjällsgården som det egentligen heter; det är inte bara en restaurang utan även hotell här. Vi går in, och möts av servitrisen. Hon berättar att själva italienaren som alltså är kock här har fått diskbråck, och därför inte kan laga mat. Därför är menyn begränsad för tillfället. Det gör oss inget, vi beställer bruschetta med tomater till förrätt och pasta bella fjälla för Emil och fjällpizza för Christophe till huvudrätt (det innebär pasta respektive pizza med renskav och karljohansvamp). Medan vi väntar på maten får vi låna kontakterna för att ladda mobilerna, jättesnällt. Maten är jättegod, trots att det inte var tillagat av italienaren. Vi är inte ensamma på restaurangen, även om det kanske inte direkt är någon rusning. Samtidigt som vi äter passar också ägarfamiljen på att äta sin middag där mitt i restaurangen. När vi ätit klart pratar vi en stund med italienaren som berättar för oss hur vi ska hitta till leden norrut. Vi letar oss igenom samhället fram till skidliftarna. Här startar också Norgefararleden som vi ska följa nu ett stycke. Leden börjar med att brant gå rakt upp för skidbacken, vilket är lite jobbigt, men sen är det ganska flackt. Leden är mycket bra markerad med orange färg. Det börjar bli kväll, Emil är trött och har lite ont i en häl, så det är dags att leta rätt på en plats att slå upp tältet. Det är inte det lättaste, men i närheten av en bäck vid Tjurhornsfjället finner vi en acceptabel plats. Det är väldigt mycket mygg här, så vi skyndar oss att slå upp tältet. Ikväll behöver vi ju inte laga mat, utan vi kan gå direkt till sängs.

 

%d bloggare gillar detta: