Startpunkt: Rödfjällsstugan
Slutpunkt: Raukaselet
Datum: 11 juli
Sträcka: 29 km

 

< Till dag 25
Till dag 27 >

morgon D26

Morgon dag 26, framför Rödfjällsstugan

 

Vandringsled

Idag har vi lyxen att kunna laga frukost inne i raststugan vi har bott bredvid. Härinne är det fortfarande varmare än utomhustemperaturen, som är 6 °C, alltså lite kyligt. På morgonen får vi en fin vandring. Det märks att det är fler människor som vandrar här, och leden är fint skött. Efter bron över Ullersjöbäcken är det till och med spångar när vi kommer till lite blötare områden, en lyx vi inte har haft efter Gäddede. Leden tar oss ner i skogen mot Ankarede, och vi kommer så småningom in i barrskog. Här stöter vi på en liten grupp med lavskrikor som nyfiket flyger omkring oss och följer oss en bit.

 

Ankarede

När vi närmar oss fikadags kommer vi ner till Stor-Blåsjön. Vi går över broarna över Lejarälven och Ankarälven, och kommer in i Ankarede, rakt in i den samiska kyrkstaden, som består av ett trettiotal träkåtor. Vi promenerar mellan kåtorna bort till caféet som vi hoppas ska vara öppet. Vi har tur! Vi har kommit hit bara några minuter efter öppningsdags, så vi ställer av oss ryggsäckarna, byter om från kängor till sandaler och går in i den mysiga lilla caféstugan. Här möts vi av en trevlig och pratsam servitris. När vi berättar att vi är på väg till Treriksröset ramlar hon nästan baklänges och brister ut: ”Ni är ju helt galen!”. Sedan står vi där och berättar om vår planering, hur vi har tänkt och gå och hur vi har haft det hittills, innan det är dags att beställa fikat. Här finns det en massa gott att välja på, men vi bestämmer oss för att äta en renklämma och kanelbulle. Dessutom har de något som heter klining som ser väldigt spännande ut. Vi frågar naturligtvis vad det är för något. Hon berättar att det är ett bakverk som man traditionellt har ätit när man har fått (fin-)besök. Det bakas ungefär som tunnbröd, som torkades och sparades i en hög. När man fick besök tog man några av kakorna och blötte upp dem. Mellan bröden smorde man smör och strödde socker. Detta avnjöts sedan tillsammans med några ostskivor ovanpå allt. Detta låter ju jättespännande, så vi köper naturligtvis en klining som vi delar på. Jättegott tycker vi, det knastrar mysigt mellan tänderna av sockret. Fikat äter vi i ett hemtrevligt rum; på väggarna hänger gamla svartvita fotografier från Ankarede och närområdet, och fönstren är fyllda med krukväxter. När servitrisen kommer in med kaffepannan för att fylla på påtåren har hon också med sig en överraskning: hon bjuder oss på varsin rulltårtebakelse med jordgubbar, för att ge oss kraft som hon sa. Vilket trevligt bemötande. Efter fikat frågar vi lite om platsen. Då kallar hon ut Anna, en äldre kvinna som har drivit caféet här i över 50 år. Hon berättar på ett mycket kunnigt sätt om Ankarede och kapellet, som byggdes 1895-1896 av en inflyttad smålänning för 3735 kr. Varje midsommar fylls platsen av samer från när och fjärran som kommer hit för att fira midsommar tillsammans. Vi får låna en stor nyckel för att ta oss in i det vackra kapellet. När kyrkobesöket är slut går vi tillbaka till caféet för att lämna tillbaka nyckeln. Ryktet har gått om att det är långvandrare (= galningar?) på besök, så det kommer fram flera personer, bland annat en grupp med finnar, och ställer frågor och önskar oss lycka till.

 

Vidare mot Tjärnbäcken

Vandringen efter Ankarede tills vi kommer fram till fjället vid Lapplandsgränsen har oroat oss lite; området ser mycket blött ut på kartan. Servitrisen i caféet säger till oss att det kan vara lite blött fram till Tjärnbäcken, men att det sen är fint över till Raukasjön. Vi tackar så mycket för bakelse och pratstund innan vi går vidare. Första biten upp till Lejarfallet är en bred och fin stig. Vid Lejarfallet stannar vi och tar några bilder på det ståtliga vattenfallet. Efter Lejarfallet fortsätter vinter- och sommarleder att vara särskiljda en bra bit, trots att det inte är markerat så på kartan. Sommarleden går inne i skogen och inte alls ute på myren, så vi är glatt överraskade. Sista biten upp till Tjärnbäcken blir dock lite blötare, men det är inte alls så farligt som vi tänkt oss. På vägen möter vi två belgiska vandrare. De har vandrat väldigt mycket i de skandinaviska fjällen, så pass mycket så att de har lärt sig att tala skandinaviska. De har varit uppe i Tjärnbäcken på dagstur, och berättar att det är en fin tur. När vi kommer fram till raststugan är det skönt med lunchpaus.

 

Till Raukaselet

I stugan finns en informationsbroschyr om vandring i området. Där läser vi att man kan stöta på riktigt stora älgar på leden mellan Tjärnbäcken och Raukasjön. Leden är – precis som tjejen i Ankarede sagt till oss – riktigt fin, som oftast letar sig fram i gles parkartad björkskog, och ibland går korta stycken över myrområden där man får fin utsikt över landskapet. Vi stöter inte på några riktigt stora älgar, inte ens några små stackare faktiskt, men däremot stöter vi upp en ripfamilj igen, nu med nyheten att ungarna kan flyga, så de surrar runt åt alla håll. (Man kan också passa på att konstatera att upplevelsen av platser kan vara väldigt olika. Johanna har skrivit om den här sträckan att det mest är myr, medan vi upplevde att det mest var björkskog, fast vi hade väntat oss en lång dryg mil i ett enda kärr.) Sista biten som lutar ner mot Raukasjön och Raukaselet är däremot riktigt, riktigt blöt. Väl framme vid sjön letar vi rätt på en tältplats nära stranden, vi får leta en stund eftersom det både är blött och dessutom lutar ganska mycket. Det är en väldigt tjusig plats, med bergen som ramar in den långsmala sjön. Himlen är också riktigt vacker ikväll. Tyvärr störs vi lite av svid, så vi snabbar på med middag och snabbtvätt i sjön innan det är dags att dra sig tillbaka till tältet. Imorgon är sista dagen i Jämtland och vi ska vandra in i Lappland.

 

%d bloggare gillar detta: