Startpunkt: Östra änden av Luoppal
Slutpunkt: Raststugan Kurajaure
Datum: 2 augusti
Sträcka: 17 km

 

[map style=”width: auto; height:300px; margin:20px 0px 20px 0px; border: 1px solid black;” maptype=”ROADMAP” gpx=”https://letrek.se/wp-content/uploads/2016-08-02 14:50:51.GPX”]

< Till dag 1
Till dag 3 >

 

D2 vid Luoppal

”Morgon”-selfie vid Luoppal

Regn

Dripp dropp, dripp dropp… Hela natten regnar det och på morgonen likaså. Vi vill inte gå ut och vandra vidare i regnet och inte har vi bråttom heller så vi ligger kvar och trycker i tältet. Sover, läser, löser lite korsord. Det blir en sen frukost inne i tältet som har blivit fuktigt på golvet för att marken är alldeles mättad av vatten. Hela förmiddagen regnar det, men sedan börjar regnandet avta. Vi bestämmer oss för att packa ihop och ta en sen tur, vandra på eftermiddagen och kvällen. Det går ju bra då det fortfarande är ljust sent på kvällen. Vi torkar och skakar av det som är blött så gott det går, packar ihop oss och lämnar vårt läger.

 

Längs sjöarna

Till att börja med ska vi gå till fjällstugan Tarrekaise längs sjöarna Luoppal (där vi bott) och Tarraure. Leden är precis som igår stenig och lerig och ganska jobbig att vandra längs. Växtligheten är tät i björkskogen och allt regnande har gjort att det är mycket vatten på stigen, i bäckarna och i gräset och buskarna längs stigen. Det är alltså blött. När vi vandrat en stund möter vi två äldre herrar som vi slår oss i slang med. De har vandrat förbi Pieskehaure och Vajmok, dit vi är påväg, och i natt har de sovit uppe i ”bergen” som de säger. De har haft en regnig förmiddag och tycker att vi har gjort rätt som legat kvar i tältet. De varnar oss för att backen upp till Gurávágge är brant och jobbig, men det har vi nog redan förstått. Vi har tänkt oss att vandra upp för backen till raststugan Kurajaure mitt i dalen. Vi säger hej och tack och går vidare.

 

Mot Tarrekaisestugan

Strax efter att vi tagit adjö av vandrarna passerar vi bäcken som kommer från Basseuksa ”Heliga Dörren”. Ungefär 50 meter efter bäckpassagen går en liten stig, markerad med två små rösen, upp mot sevärdheten. Vi väljer att inte gå upp dit den här gången, då vi börjar bli hungriga och vill komma fram till fjällstugan där vi ska ta en sen lunch. Strax efter stigskiljet öppnar sig skogen litegrann och vi kan beundra Basseuksa på håll. Det är en klippavsats där berget bakom avsatsen är mycket ljusare än den mörka bergväggen. Den ljusa delen av berget är cirkelrund och ser ut som en öppning. Framför avsatsen faller även ett litet vattenfall. Mycket vackert. Platsen var helig för samerna, därav namnet Basseuksa. Hela vägen fram till stugorna är fortsatt stenig och besvärlig och vi går helt inneslutna i den täta skogen. Trots att vi går ganska nära sjön ser vi den inte så ofta.

 

Sen lunch

Så småningom öppnar sig skogen till en blommande äng och vi kommer fram till Tarrekaisestugan. Där börjar vi med att gå ner till stugvärdsstugan. Stugvärden här är en kvinna som är här med sina två barn. Vi köper stugmärket av dem och talar med dem en stund om de omgivande fjällen, om långturer i allmänhet och om Gröna Bandet i synnerhet. Efteråt går vi in i stugan och lagar vår soppa, idag blir det lunch halv fem på kvällen. Vi talar med en man som vandrat samma sträckning som vi ska gå, fast åt motsatt håll. Även han varnar för den branta backen upp till Gurávágge och han tycker inte att vi ska tälta vid raststugan Kurajaure som vi har tänkt, det är bättre innan det tycker han. Men vi har en fin vandring framför oss får vi veta.

 

Första vadet

Precis när vi ska gå vidare börjar det regna lite igen, men vi har tur den här gången, det slutar snabbt igen. Leden fortsätter att vara stenig och lerig och växtligheten tät. Stigen går upp litegrann för att passera ett våtområde nere vid Tarraätno. Efter ett par kilometer passerar vi ett kortare område med bara block och därefter blir det mycket mindre stenigt och betydligt mer lättgånget. Skogen byter också karaktär och blir glesare med mindre undervegetation, här växer det många låga enbuskar under björkarna. Vi möter ett tyskt par som har haft problem att komma över jåkken från Bádurgårsså som ska ha varit knädjup och mycket strid efter allt regn. Vi kommer att vada bäcken längre ner där den delat upp sig i flera fåror, så förhoppningsvis blir det inte alltför svårt. Snart kommer vi fram till stigskiljet där vi ska lämna Padjelantaleden. Nordkalottleden viker av ner mot Tarraätno genom den parkartade skogen. När vi kommit ner för backen passerar vi jåkken som tyskarna haft beskymmer med via ett antal korta, grunda vad och några mindre broar. Första vadet för den här vandringen avklarat utan problem.

 

Tarraälvshyddan

Efter vaden kommer vi snart fram till bron över Tarraälven. På hitsitan om älven finns ett par fina tältplatser med eldstad, platsen är dock upptagen. Vi har ju ändå tänkt att gå vidare en bit till, så vi passerar bron. Här är det klara vattnet i älven djupt, för att komma över utan bro hade man varit tvungen att simma. På andra sidan bron går leden tillbaka längs älven ungefär en kilometer över några mindre myrar och genom den lågväxta skogen. Där stigen viker av uppåt kan man även välja att gå ner till älven och Tarraälvshyddan, och det gör vi förstås. Tarraälvshyddan uppfördes 1887 i samband med att man drog Sulitelmaleden. Stugan är STF:s äldsta byggnad som fortfarande är i bruk. Det är en mycket liten söt liten stuga; namnet Tarraälvshyddan är passande. Inne i stugan finns en brits med plats för en eller till nöds två vandrare, men det finns också en ordentlig öppen spis. Vi vilar lite och äter lite nötter för att få energi. Nu kommer backen!

 

Gurávágge

Och det är mycket riktigt ett rejält uppförslut upp genom skogen som väntar oss. En ansträngande stigning rakt upp för fallinjen. Men samtidigt gör ju det att vi snabbt vinner höjd och snart har vi passerat de sista träden, vi är nu uppe på kalfjället. Vi vänder oss om och får härifrån en vacker utsikt över Tarradalen, med Tarraure i botten och de höga bergsväggarna och topparna i Tarrekaisemassivet på andra sidan. Leden fortsätter att stiga brant en stund till och vi ser nu att vi går på en ås intill en ravin på vår högra sida. Vi får också syn på de första renarna på årets vandring som tittar nyfiket på oss innan de springer iväg ur synhåll. Leden rundar av fjället Gurátjåhkkå som står som en vattendelare mellan Tarradalen och Gurávágge och samtidigt blir backen mindre brant. Vi kommer in i en grön och härlig dal med ån Gurájåhkå som brusar och porlar på vår vänstra sida. Utsikten mot Tarradalen försvinner snart bakom Gurátjåhkkås vägg och känslan att vara på väg in i en dal är påtaglig. Det är lättvandrat – många sträckor är välspångade. Framåt växer vyn mot fjället Staika som från detta håll är högt och spetsigt.

 

Kurajaure

Vi håller utkik efter tältplatser då vi minns att mannen i Tarrekaisestugan tyckte att vi skulle tälta innan raststugan. Det verkar finnas många bra platser att tälta på om man lämnar stigen och går ner till jåkken. Strax innan vi kommer till den första lilla sjön går leden alldeles intill vattnet vid ett litet vattenfall och här finns en mycket fin plats som använts som tältplats tidigare. Vi vill dock komma lite längre idag och fortsätter. Runt sjön 959 är marken blöt och inte så passande för tältning så vi fortsätter till raststugan Kurajaure ändå, vi kan ju alltid gå tillbaka tänker vi. Stugan ligger uppe på en liten höjd så vi ser den på håll. Vid stugan går det bra att tälta, så vi slår upp tältet här. Fin plats vid en liten sjö och vattenfall ned till nästa sjö. Staikas toppar hägrar högt över våra huvuden. Blir det en bestigning imorgon? Nu är det sent och vi är trötta så vi tvättar av oss snabbt och lagar middag inne i raststugan innan det är dags att sova.

 

%d bloggare gillar detta: