Startpunkt: Kvikkjokk (Vandring från båtlänningen vid Bobäcken)
Slutpunkt: Östra änden av Luoppal
Datum: 1 augusti
Sträcka: 15,5 km

 

Till dag 2 >

 

Start

Idag startar vi vårt nya projekt som går ut på att vandra den 80 mil långa Nordkalottleden under några somrar. Årets plan är att vandra den sydöstra etappen mellan Kvikkjokk och Stáloluokta. Denna etapp följer den gamla Sulitelmaleden fram till Pieskehaure innan den viker av norrut mot Padjelanta. Sulitelmaleden är en av de tidigaste turistlederna uppe i fjällen. Den anlades i slutet av 1800-talet då man trodde att Sulitelma var Sveriges högsta berg. Inatt har vi därför sovit på fjällstationen i Kvikkjokk, där vi åt en god middag i sällskap med en trevlig dansk som vandrar Kungsleden. Men nu är det dags för oss att komma igång.

 

Båtfärd

För att komma till Nordkalottledens (och Padjelantaledens) startpunkt måste man åka båt från Kvikkjokk. Men det gör vi så gärna, med Björn som kapten. Idag är vi många som ska till båtlänningen vid Bobäcken, hela nio stycken, men vi får plats i båten utan problem. Björn bjuder som vanligt på en liten extratur där han idag visar upp hur mycket vatten det är i Gamajåhkås fors; det har regnat mycket de senaste dagarna. Sedan fortsätter vi från det glaciärgrumliga vattnet över på Tarraätnos glasklara vatten. Under den cirka tre kilometer långa båtfärden kan vi njuta av utsikten över det ensamma berget Nammásj på södra sidan av älven och Prinskullen på andra sidan älven. Trots att väderleksrapporten har lovat regn är det ganska soligt med en del moln, vilket gör båtturen extra njutbar. Vi pratar lite med våra båtgrannar, två schweizare som ska vandra Padjelantaleden. Efter en halvtimme är vi framme vid Bobäcken, där vi lastar ur båten och betalar båtavgiften.

 

Skogsvandring

Nu kan vi starta vår vandring på Nordkalottleden. Här i början är det skog som gäller, vi befinner oss i Pärlälvens fjällurskogs naturreservat. Skogen runt båtlänningen är frodig ängsbjörkskog. Under träden växer höga örter som rallarros och nordisk stormhatt; skogen är tät och vi är glada att det finns en stig att gå på. Ganska snart övergår skogen i granskog. Vi går helt inneslutna i skogen, men vid bron över Vallebäcken öppnar sig en gata upp mot berget Gasskájvvo som har ett högt stup ner mot Tarradalen, som är namnet på dalen vi vandrar i. Tittar man åt andra hållet ser man istället Nammásj igen, fast från ett annat håll. Det är lite roligt för oss att gå över Vallebäcken och tänka på när vi följde den för två år sen högt uppe på berget.

 

Mot Njunjes

Efter bropassagen hör vi bruset från Tarraälven och snart får vi åter kontakt med vattendraget där den gör en stor krök. Här vid vattnet finns ett par öppna ytor som man kan använda som tältplats om man så önskar. Vi stannar för att fota och beundra utsikten. Nu kommer också det utlovade regnet, så vi får dra på oss regnkläder innan vi går vidare. Vi lämnar åter älven och går in i barrskogen som är gammal och tät. Här och där öppnar sig skogen när vi passerar några myrar. Då får vi lite överblick och kan se Gasskájvvo och bredvid detta berget Njunjesvárre. På södra sidan Tarraätno ser vi toppen Vuogá och en del mer avlägsna toppar. Efter ytterligare några kilometer kommer vi närmare älven igen, som forsar och brusar. Men man skymtar den bara bortom träden. Även här finns det några tältplatser för den hugade.

 

Nybyggen

Efter att återigen lämnat älven markerar skyltar att vi ska vika av från stigen vi går på. Leden verkar ha dragits om här, troligen för att man inte ska gå intill det gamla torpet Bäcken. Tidigare gick leden över slåtterängen vid stugan, men nu går man runt inne i skogen. Över trädtopparna anar vi Gasskájvos stup, högt över våra huvuden. Vi kommer fram till bäcken Njunjesjåhkå, som delar upp sig i flera fåror när den närmar sig Tarraätno. Den passerar vi på några broar, och härifrån får vi återigen fin utsikt över topparna norr om oss. Efter ytterligare en liten sträcka genom skog kommer vi fram till en slåtteräng, vid Njunjes. Här bodde det nybyggare som levde av jorden och jakt och fiske. Marken hör fortfarande till deras ättlingar, men numera bor ingen här året runt. Slåtterängen är full av rallarros, som en rosa sjö.

 

Njunjes

Efter gården är stigen fullständigt överväxt av ormbunkar och höga örter, som vi får tränga oss igenom. Skogen som följer är mycket tät och frodig. Men snart kommer vi ut på ett öppet område, med skog både högre upp i sluttningen och under oss. Härifrån får man en fin överblick av Tarraätno som nu är ganska nära, och de höga bergen som bildar dalens väggar. Strax innan Njunjesstugan går vi på klippor bredvid ett kärr med Njunnesvárres stup högt över våra huvuden. Själva stugan ligger vackert på öppen rished, fast under trädgränsen, en så kallad subalpin hed. Här kan man gå över Tarraätno på en bro, och på andra sidan vattnet finns fina tältplatser. Vi passar på att luncha i stugan och blir väl mottagna av stugvärden. En nyhet är att det numera är gratis för STF-medlemmar att nyttja köket i stugorna under dagtid. Medan vi äter pratar vi med ett par som varit ute i några dagar och blivit riktigt blöta under natten, så de försöker torka upp sig lite härinne. Men just nu lyser solen ute.

 

Stenigt

Efter lunch och kaffe pratar vi lite med den trevliga stugvärden. Hon berättar lite om leden framför oss och tipsar om en lämplig tältplats vid sjön Luoppal, ungefär halvvägs till Tarrekaisestugan. Vi ger oss av. Leden börjar med en stigning över en utlöpare till Njunjesvárre. Det går ganska brant uppför genom björkskogen och stigen är mycket stenig och ganska lerig. Trixig, som fjällvärden kallade det. Men ansträngningen ger lön för mödan. När vi kommit upp på bergsknallen får vi först en vacker utsikt bakåt mot Nammásj och nedre delen av Tarradalen.

 

Utsikt

Efter att ha gått över på andra sidan får vi istället en vacker vy framåt. Här ser vi dalens fortsättning åt nordväst och sjöarna Luoppal och Tarraure nere i dalbottnen. Vi kan också se var vi ska vika av och upp till dalen Gurávágge, berget Gurátjåhkkå som står som en vattendelare mellan de båda dalarna, och långt borta över Gurávágge höjer sig berget Staikas toppar. På norrsidan av dalen höjer sig Tarrekaisemassivet högt och mörkt och härifrån kan man se vattenfallet framför en hyllformation i bergssidan med namn Basseuksa som vi kommer att passera imorgon. På södra sidan dalen ser vi ett enormt vattenfall – Áhkamgårttje – som störtar ner i dalen genom en djup ravin.

 

Luoppal

Efter att vi lämnat utkikspunkten bakom oss går leden ner mot dalbottnen igen. Det är fortfarande stenigt och trixigt och ganska jobbigt. Björkskogen är oerhört frodig med många höga örter. Snart börjar vi närma oss älvsystemet igen och kommer fram till sjön Luoppal. Vi passerar en acceptabel tältplats enligt instruktion från stugvärden i Njunjes och slår till på den andra som kommer strax efter. Den ligger i en glänta, mellan stigen och öständen av sjön Luoppal, precis där den övergår i älv igen och man kan höra det ständiga bruset från den lilla forsen. Det är fin utsikt över Luoppal där man kan se upp i Gurávágge och fjället Staika långt borta. Men vi hinner inte tänka på utsikten just nu då det börjar regna ganska kraftigt. Vi får skynda oss att slå upp tältet och kasta oss in i skydd från skyfallet. Resten av eftermiddagen tillbringar vi i tältet. Vid ett tillfälligt uppehåll på kvällskvisten hinner vi ut för att tvätta oss, men sen börjar det regna igen så kvällsmiddagen får vi tillaga och äta i tältet innan det är dags att sova.

 

%d bloggare gillar detta: