Under nationaldagshelgen har vi varit ute på en tredagarsvandring längs Bergslagsleden etapp 8 – 11, från Mogetorp till Leken. Med bara drygt en vecka kvar till startskottet går för vår Gröna Bandet-vandring ville vi ut och testa att våra nya grejer funkar för vandring och att vår gamla utrustning fortfarande är i bra skick. Sen är det ju dessutom trevligt att komma ut i naturen några dagar.

 

Bergslagsleden

Bergslagsleden är en 28 mil lång led som går igenom Örebro län, från Kloten i norr till Stenkällegården i söder. Vandringsleden är uppdelad i 17 etapper som är mellan 7 och 23 km långa. Någonstans längs varje etapp finns en rastplats med vindskydd där man kan stanna över natten. Bergslagsleden är markerad med orangemålade ringar på träd och ibland finns det också pilar som visar vägen. Det finns ett kartblad till varje etapp, med information om sevärdheter längs leden, och Bergslagsleden känns väldigt välskött och välplanerad.

 

Dag 1

Längd: 15 km

Första dagen började vi med att åka buss. Det är alltid lite besvärligt med leder som inte går runt, hur ska man ta sig till leden? I det här fallet kunde vi parkera bilen vid Leken som var vårt slutmål och sedan åka med länstrafiken till Mogetorp, via Örebro. Inne i Örebro fick vi vänta i två timmar på bussbytet, och då passade vi på att äta lunch. När vi sedan tog bussen missade vi hållplatsen, så vi fick någon kilometer extra att gå. Vi snörde på oss kängorna och gav oss iväg. Dagens mål var etappens vindskydd som skulle ligga ungefär 9 km från Mogetorp. Längs vägen fanns några återvändsleder till ett par grottor som vi naturligtvis passade på att gå och titta på. Det var ganska kuperat, och vid en annan avvikande led tog vi oss upp på Amboberget där det var en liten utkiksplats där vi pausade en stund. När vi kom fram till vindskyddet vid Vinterhagen kunde vi konstatera att det var ledigt. Vi började med att leta rätt på kallkällan som fanns en bit från vindskyddet. Vattnet ville vi inte dricka, men det dög bra till matlagning. Efter att ha hämtat vatten letade vi rätt på en plats att sätta upp tältet en bit från vindskyddet. Där leden gick var det lite gräs, så där valde vi en slät plats. Marken var dock mycket stenig några centimeter under jordlagret, men vi lyckades sätta upp tältet i alla fall. Här hade det nämligen varit havsstrand, när inlandsisen drog sig tillbaka och det var hav där Närkesslätten ligger nu. Havet hade därför slipat till klappersten som man kunde se på sina ställen där det inte hade blivit täckt med jord. När tältet var uppe kunde vi sedan såga och klyva lite ved till brasan, där vi sedan grillade lite korv, och myste framför elden tills det var dags att lägga sig, första tältnatten för i år.

 

 

Dag 2

Längd: 22 km

Denna dag hade vi planerat att gå klart etapp 8 till Blankhult, att passera hela etapp 9 till Ånnaboda, och att ta halva etapp 10 som är den kortaste etappen på Bergslagsleden. Vi gick upp halv åtta och var klara att ge oss av en och en halv timme senare. Första målet var utkikstoppen Rusakulan, 265 meter över havet. Men innan dess skulle vi göra några djurspaningar: Först skrämde vi upp en hare som skuttade iväg, och bara en stund senare fick vi syn på en trana som gick och betade i en sjökant, ganska nära oss. Tyvärr han tranan gömma sig innan C fick upp kameran. Efter en timme var vi uppe på Rusakulan, och här tittade vi ut över Närkeslätten samtidigt som vi passade på att ta en kaffepaus. Efter att vi tagit oss ner igen fortsatte leden igenom en sprickdal längs en liten bäck. Här var skogen väldigt trolsk och mysig. Snart var vi framme vid Blankhult, där vi gjorde lunch och tog dricksvatten. Leden mot Ånnaboda kommer snart fram till Tomasboda, där det förr var en liten by. Nu finns det bara ett torp kvar där, Kilsbergsstugan. Men det finns fortfarande gott om stengärdesgårdar kvar. Nästa lilla avstickare var upp till fornborgen på Skansberget, där vi förgäves sökte efter en cache i klippskrevorna innan vi fortsatte vår vandring. Vid rastskyddet vid sjön Göljan stannade vi för att fika. Göljan är som många andra sjöar här i Kilsbergen uppdämda, och just den här dammen sprack under vårfloden 1951, vilket skapade stor förstörelse nedströms. Under vår paus pratade vi lite med en man som var ute på en kombinerad vandrings- och fisketur. Efter detta gick vi vidare till Ånnaboda, där vi köpte oss varsin glass som vi svalkade oss med, det är varmt att vandra i solen. Vi fyllde på våra vattenförråd innan vi traskade vidare, in på etapp 10 mot Suttarboda. Ganska snart kom vi till det branta berget Falkaberget. Vid utkikspunkten stupar berget rakt ner i sjön Falkasjön, som ligger vid Falkabergets fot. Solen sken och det var fantastiskt fint, så här stannade vi en god stund och njöt av utsikten. Nu hade vi bara en kort bit kvar till vårt mål som var rastskyddet vid Björktjärn. Vi kom dit och fann rastskyddet tomt. Vi hittade en perfekt plats att slå upp tältet på, och när det var gjort passade vi på att tvätta oss i den lilla tjärnen. Sedan värmde vi upp oss med lite vedhuggning. Under vårt pysslande hade vi låtit middagsmaten blöta upp sig, så nu var det dags för tillagning. Den här kvällen blev det paella, med ärter, räkor och ölkorv. Väldigt mumsigt. Dessutom hade vi lyxat till det med chokladpudding till efterrätt. Under tiden vi åt såg vi två storlommar ute på sjön, och en bäver kom simmande förbi och gick upp på strandkanten en bit bort. Efter middagen kom fyra andra vandrare som hade tänkt sig att sova i vindskyddet. Eftersom vi hade vårt tält gick det naturligtvis bra, och de började installera sig medan vi gjorde oss i ordning för kvällen och gick och la oss.

 

Dag 3

Längd: 20 km

Vi klev upp tidigt och gjorde oss i ordning så att vi kom iväg vid halv nio. Dagens första djurspaning gjorde vi snabbt då vi stötte på en råbock som betade sly på ett litet kalhygge innan han hoppade iväg. Vi kom snart till Suttarboda som var slutet på etapp 10. Här fyllde vi på vatten och tittade på highland cattle-korna som låg där i sin hage. Här vid Suttarboda använder de djur för att hålla landskapet öppet. Vid Suttarboda fanns också ett rastskydd och här gjorde vi kaffe och pausade en stund. En bit efter Suttarboda gick leden på grusvägar, här och där låg små torp. Vid ett av torpen hade de en fårahage och några små nyfikna lamm kom skuttande fram när vi gick förbi. De verkade däremot inte så intresserade av klappar, utan hade troligtvis hoppats på något ätbart. Gulliga var de i alla fall. Efter lammen passerade vi en stor kraftledningsgata som vi skulle passera tre gånger under dagen. Efter detta kom vi in i Garphyttans nationalpark, som du kan läsa om lite längre ner. Efter nationalparken var det grusväg igen, bra träning inför Jämtland. Här passerade vi under kraftledningen igen. Efter några kilometer vek leden av in i skogen. När vi kom fram till en liten sjö stannade vi och gjorde lunch. Under lunchen passerade ett sällskap med vandrare. När lunchandet var klart fortsatte vi vår vandring som nu passerade flera mossar. Här växte det bestånd av dvärgbjörk, som annars bara växer uppe i fjällen ovan trädgränsen. Vi läste på en skylt att den fanns som relikt på några platser i Kilsbergen, vilket betyder att den finns kvar på en plats där den annars har försvunnit. Dvärgbjörkarna på denna plats är kvar sedan inlandsisen höll på att dra sig tillbaka, och klimatet i Kilsbergen var mer likt det klimat som är i fjällen nu för tiden. När vi passerade kraftledningarna för tredje och sista gången gick vi genom ett avsnitt som var lite tråkigare, ett gammalt kalhygge med högt sly. Varmt och ingen vacker utsikt. Men efter detta kom vi till två små skogsjöar där det fanns ett rastskydd. E lockades till ett bad, och vi stannade en lång stund i det härliga vädret. Vi passade även på att göra fika. Efter denna förlängda paus gick vi vidare. Här gick Bergslagsleden förbi naturreservatet Klunkhytteskans, där det ligger en fornborg med höga rester av stenvallarna som järnåldersmänniskorna har byggt här högt uppe på berget. Här letade vi rätt på en cache innan vi gick vidare. Leden gick här brant ner mot E18 och Leken som var etappens slutmål och där vår bil väntade på oss.

 

 

Garphyttans nationalpark

Bergslagsleden passerar genom Garphyttans nationalpark, som är en av de ursprungliga nationalparkerna som instiftades 1909. Parken är en liten udda fågel bland våra nationalparker då den dels är väldigt liten, och dels inte innehåller någon ursprunglig naturtyp. Nationalparken består av de åkrar, slåtterängar och utmarker som tillhört bergsmansgården Östra gården i Svenshyttan. Ängarna här slås varje år för att den öppna naturtypen ska bevaras och träden på ängarna beskärs kraftigt vissa år för att efterlikna hamlingen som utfördes av träden när gården var i bruk. Att hamla lövträd innebär att man skär av kvistar hårt och samlar in kvistarna och löven som sedan blir till foder åt djuren under vintern. På dessa slåtterängar växer mängder av blommor och gräs. Många av dem behöver sådana slåtteränger för att kunna växa. Nu när vi var här var blomningen i full gång, så dessa ängar var verkligen praktfulla med blommorna i alla färger.

Inte heller skogen i nationalparken är ursprunglig. Inte så långt innan nationalparken bildades planterade man tysk gran på gårdens utmarker. Efter nationalparkens bildande har man inte rört skogen (förutom att man röjer undan för stigarna) för att så småningom återskapa naturskog. Så här ligger torra träd huller om buller inne i skogen, mossa och svamp växer över gamla trädstockar. I dessa gamla träd trivs många arter av insekter som kräver den här typen av natur för att överleva, dessa insekter lockar också till sig fåglar, bland annat finns många typer av hackspettar i nationalparken. Garphyttans nationalpark är väl värt ett besök om man är i närheten, eller om man passerar på vandringen på Bergslagsleden.

 

%d bloggare gillar detta: